Jag slår upp datorn, öppnar dokumentet igen. Klockan är 08.40, framför mig på bordet ligger min svarta anteckningsbok jämte Samuel Becketts romantrilogi. Molly, Malone dör och Den onämnbare. Det är först när jag slutar försöka förstå mig på Beckett som jag kan njuta av hans ordkonst, hans språk. När jag istället tillåter mig följa med i en strid ström av bisarra inre monologer. Där finns ingen logik, allt är gränsöverskridande.
Den här morgonen kommer jag på mig själv med att längta efter ett annat slags skrivande, något som inte är mitt skrivprojekt. Ett stillsamt dokumenterande, lösryckta anteckningar om det som pågår nu. Om orden jag skriver, böckerna jag läser, livet jag lever. Kanske är det behovet av att låta olika former av skrivande fortlöpa parallellt, och sedan låta det ena spilla över i det andra som konstnärliga små korsbefruktningar. Så jag får ett infall – att jag ska blogga igen. I vilken utsträckning återstår att se, men här är ett första försök. Ett trevande utkast, om man så vill. Ett annat slags skrivande.
Kanske är det för att mitt skrivprojekt har funnits så länge nu att jag närapå vuxit in i det, eller snarare gått vilse som i en väldigt snårig skog. Att ena stunden lyckas få ett stadigt grepp, för att i nästa stund känna hur det glider mig ur händerna. Hur allting förflyktigas. Kvar står jag sedan, tafatt återigen, och frågar mig vad jag vill med det hela, var jag är på väg. Hur vet jag ens vad jag försöker få fatt i? Det visar sig, det visar sig. Man ska känna tillit till processen. Det gör man inte alltid, men man försöker, man harvar på.
Ibland skriver jag långsamt, som för att inte skrämma bort orden, inte göra något vidare väsen av mig. Andra gånger skriver jag med en frenesi, nästan ilsket. Olika tillfällen kräver sina olika mer eller mindre välbeprövade metoder, men grundprincipen förblir densamma: jag skriver för att ta mig fram till orden jag vill skriva. Jag skriver för att jag vill vara i skrivandets tillstånd, en plats där rörelse och stillhet samexisterar. Kontrasternas och paradoxernas värld – man är överallt och ingenstans, samtidigt.
Jag hittar min gamla blogg där jag kan läsa inlägg från 2006 till 2020. Sjutton år sedan, ett annat liv, flera olika liv. Platser att anlända till och bryta upp från, flera gånger om. Allting samlat i fragmentariska texter, tidskapslar att öppna och dyka in i. Tycker det finns något rått och på samma gång naivt i de där gamla textraderna från 2006. Något opolerat. Det får mig att tänka en nedslående tanke – att ju äldre man blir desto mindre vågar man. Jag vet att det är en sanning med modifikation för ibland är det ju precis tvärtom. Men ändå, om man inte är uppmärksam växer sig motståndet till en väldigt seg substans, nästan ogenomtränglig.
Den här morgonen längtar jag alltså efter ett annat slags skrivande, och jag följer mina impulser. Jag skriver ett utkast till ett blogginlägg, jag skriver med denna tanke – att någon (eller några) ska stå som mottagare. Kanske händer då något i texten, eller är det en skiftning i mig. Något annat än ord som skrivs
får jag också ett mejl om ett eventuellt samarbete, en möjlighet att få hålla skrivkurs. Jag läser det med skräckblandad förtjusning. Och jag tänker på hur bra man är på att uppmärksamma minsta lilla rörelse, när man står och svajar med ena foten i något nytt och obekant.