Allmänt

Vikten av egentid

Jag har satt mig på ett kafé inne i stan. Bordet framför mig är lite klibbigt och mina armbågar fastnar när jag lutar dem mot bordsskivan. De spelar Alt-J, låten Matilda, och jag dras tillbaka i tiden på det sätt som man bara kan dras iväg med musik. Jag förflyttar mig, följer villigt med.

En geting surrar omkring mitt ansikte och jag försöker sitta alldeles stilla och knappt andas trots att det suger till i magen och jag instinktivt vill vifta med armarna och springa. Men den försvinner bortåt efter en stund. Servitören kommer med min mat. Crepes med hummus, champinjoner och cashewsås. Jag äter långsamt och njuter av varje tugga.

Det händer alldeles för sällan nuförtiden, att jag sitter på ett kafé själv. Med skrivblock och penna framför mig. Betraktar människor som går förbi, lyssnar på brottstycken av folks konversationer för att sedan glida in i musiken igen eller mina egna tankar. Mina tankar som får plats att breda ut sig, utan att någonting eller någon kräver min uppmärksamhet.

Jag lyssnar på allt, ser allt, tar in allt. Öppnar dörrarna på vid gavel.

Egentligen ska jag skriva på mitt manus, men jag kommer ingenstans. Det har gått så lång tid och jag känner att jag har distanserat mig själv från texten, hittar inte någon ingång. Ifrågasätter, tvivlar och tänker att jag ska lämna det därhän. Påbörja något nytt. Men så var det ju det här med att avsluta saker.

Jag börjar läsa istället. Aednan av Linnea Axelsson. Förundrad av hennes ord, hennes fingertoppskänsla. Jag vet inte vad jag ska säga om det, allt låter futtigt och banalt. Så jag delar istället med mig av en sida.


Två – tre timmar hinner passera innan jag reser mig och lämnar kaféet, promenerar på måfå en stund innan jag börjar röra mig hemåt. Avger ett tyst löfte till mig själv om att göra det här oftare.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *