Litteratur

Växa – inte lyda

Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen.

Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum.

Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå barnet kommer springandes direkt, åtminstone i nio fall utav tio. Tills de är stora nog att se igenom det där.

Det händer rätt ofta att jag drar till med det, i ärlighetens namn. Men vad är det egentligen jag gör? Jag hotar att överge mitt barn, att åka iväg och lämna honom själv. Det är ju fruktansvärt. Och såklart något som jag aldrig någonsin skulle göra, men hur kan det då vara okej att säga att jag ska göra det? Det är ju nästan lika illa. Härmed lovar jag att aldrig någonsin komma med det tomma hotet igen.

Han ägnar ett kapitel åt att skriva om skam, vilket är otroligt intressant. Han talar om röd skam som kan kopplas till en specifik händelse och därmed är lättare att hantera. Det som är värre är om man har många upplevelser av röd skam och det till sist övergår i vad han kallar för vit skam – den sortens skam som är kopplad till ens person, som får en att känna sig fel. Den är inte lika lätt att råda bot på.

Att läsa böcker om föräldraskap kan ju lätt få en att hamna i ett mörkt hål av självanklagelser: hur många gånger har jag oavsiktligt kränkt mitt barn, skammat hen, skrikit när jag borde ha behållit lugnet, ignorerat när jag inte orkat, inte varit närvarande, osv. Det finns så mycket man kan göra fel. Så. Himla. Mycket. Men det är också alltför lätt att drunkna i dåligt samvete, för det är omöjligt att vara perfekt. Det är lönlöst att försöka sträva därefter.

Därför var det också så tröstande att lyssna på detta avsnitt i boken:

Barn behöver inte en perfekt barndom, de behöver en tillräckligt bra barndom. Det betyder en barndom som oftare varit fylld av respekt än brott mot integriteten, oftare varit glad än ledsam, oftare varit trygg än otrygg, oftare varit varm än kall, oftare präglad av närhet än av ödslighet.

Så klokt. Läs boken, alla föräldrar eller blivande föräldrar. Och andra också för all del!

1

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *