Allmänt

Vansinnigt trött på att inte få sova på natten

Den eviga frågan som småbarnsförälder: när blir det bättre med sömnen? Trots att jag har gått igenom hela bebisfasen en gång förut så minns jag inte riktigt. Inte sov väl vår äldsta såhär dåligt? Eller hur var det egentligen? Till viss del förtränger man nog. Eller också glömmer man helt enkelt. De första 1-2 åren är en enda stor dimma.

Igår var jag så trött hela dagen att jag började känna mig sjuk. Ni vet när man blundar och rummet hamnar i gungning lite. Eller att man fryser fastän det är soligt och sjutton grader varmt. Todd var inne och kollade på skor, då passade jag på att luta bilsätet bakåt och vila en stund på parkeringen medan barnen sov där bak.

Dagar som dessa känner jag såhär: det spelar ingen roll hur mycket jag planerar och strukturerar upp dagen, det spelar ingen roll att jag vill sätta mig och jobba med uppgifter eller skriva. Det spelar ingen roll att jag vill leka med barnen. För allting fallerar när sömnbehovet inte ens är någotsånär täckt. Vissa dagar fungerar man inte riktigt som människa och att då prestera något känns helt otänkbart.

Vi åkte till Mariebergsskogen och inne på caféet drogs min blick genast till en mamma med två små i samma ålder som mina. Hon såg så strålande pigg ut, hon skrattade, hon busade och hon lekte. Hon har nog oändligt med tålamod, tänkte jag. Och jag vet, på en bra dag hade det lika gärna kunnat vara jag. Men på en dålig dag tänker jag inte så. Då ser jag istället henne som någon sorts supervarelse, höjer henne upp till skyarna samtidigt som jag själv känner mig pytteliten och grämer mig över att jag knappt orkar svara på tilltal från min treåring, än mindre sätta mig och förklara saker på ett pedagogiskt vis.

Det är så onödigt, till och med destruktivt, att hålla på och jämföra sig på det där sättet. Men när jag redan känner mig skör så händer det liksom per automatik. Innan jag vet ordet av, innan jag hinner tänka ”stopp nu, Mirjam!” så står jag och känner att det är något som skaver och först då inser jag vad det är jag håller på med. Att trycka ner sig själv när man redan känner sig låg, vad ska det vara bra för?

Hur som helst. Angående sömnen så tänker jag väl att det är dags att sluta med nattamningen snart, men det känns inte som ett projekt jag vill ta tag i nu när vi är på semester (av hänsyn till de som vi bor hos). En del av mig vill fortsätta amma längre, pga att det är enkelt och mysigt och jag vill tillgodose hans behov. Tänker dessutom att det finns många fördelar med att låta bebisen styra själv och inte avsluta för tidigt. Men det kan inte heller ske på bekostnad av mitt välbefinnande. Ibland måste jag kunna tänka på vad som jag själv skulle må bäst av och hur mycket jag orkar. Det är ju inte som att han kommer må dåligt i längden om han inte får ligga och snutta på mig nätterna igenom.

3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *