Det vardagliga

Uppehåll, trötthet och flytt

Och så gick återigen över en månad utan att jag har bloggat. Vadan denna brist på skrivande och motivation? Får jag skylla allt på graviditeten? I så fall gör jag det. Känner att min energinivå och framförallt min förmåga att fokusera dyker i takt med att bebisen växer.

Minns knappt när jag läste ut en bok senast. Hur sorgligt är inte det? Däremot har jag ungefär fem påbörjade böcker. De ligger på hög och ger mig dåligt samvete. Netflix-serier går fint, där ligger min nivå just nu. Men jag ska försöka ta mig ur denna stiltje, och samtidigt inte klanka ner på mig själv. För det är okej att inte orka.

Så vad har hänt sedan sist? Det största just nu (förutom lilla syskonet i magen såklart) är att vi ska flytta om två veckor. Just nu bor vi ungefär 10 km utanför Dunedin och vi ska äntligen flytta in till stan, närmare bestämt till stadsdelen Opoho. Så fint namn tycker jag. Det ligger fem minuter från botaniska trädgården, fem minuter från förskolan. Ganska nära centrum också. Men det bästa av  allt är att huset är mycket större. Vi kommer ha betydligt mer förvaringsutrymme och slipper snubbla över varandra. Skönt också att ha flytten avklarad innan bebisen anländer.

6F18461B-AB29-4688-94C8-4D823678D44D Fast jag kommer verkligen sakna den här utsikten från vår balkong när vi flyttar. Den är ändå rätt makalös. Men man kan inte få allt.

Om ungefär en månad jobbar jag sista dagen i bokhandeln och påbörjar därmed drygt ett år av föräldraledighet. Jag ser så mycket fram emot att sluta jobba nu, räknar redan ner dagarna. Det börjar kännas tungt i ryggen och fötterna redan och jag kommer vara i vecka 36 när jag slutar.

Föräldraledigheten här är ju inget de kan skryta med direkt. Jag får sex månaders föräldrapeng, sedan får vi klara oss på en inkomst. Min chef räknade från början med att jag skulle börja jobba igen efter sex månader, och för ett tag sedan fick jag ha det jobbiga samtalet med henne angående att stanna hemma längre. Hon hade ingen skyldighet att behålla min tjänst åt mig efter sex månader (trots att jag har en fast tjänst) eftersom jag inte har jobbat där tillräckligt länge, men som tur är så var hon tillmötesgående och vi har nu kommit överens om att jag ska börja jobba igen i september nästa år. Förhoppningsvis har vi lyckats få till en resa till Sverige innan dess.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *