Litteratur

Två böcker som har betytt mycket för mig

Hittade en text som jag skrev för några år sedan och som jag tänkte dela med mig av här. Jag skriver om två romaner som jag tycker mycket om och resonerar kring vad som gör att vissa böcker sticker ut ur mängden och stannar kvar hos en.

Jag har läst två romaner i följd nu, som båda lätt hamnar bland mina bästa någonsin. Sådant gör mig fantastiskt glad. Den första: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Nu senast: Revolutionary road av Richard Yates. Jag tänkte författa en sorts lättvindig analys över vad det är som gör att vissa litterära verk, exempelvis dessa två, betyder så mycket för mig personligen. Det måste väl ha att göra med något  mer än bara det faktum att de är oerhört välskrivna, trots att det givetvis är en förutsättning för att jag ska uppskatta dem i första taget. Men det är just detta ’något mer’ som är så svårt att sätta fingret på. 

För det första är dessa två romaner så diametralt olika, på alla plan. Har de ens en gemensam nämnare? Kärlek kanske, som förefaller vara alltings gemensamma nämnare. Jensens roman är en episk saga, ett storartat romantiskt mästerverk. Poetiskt, fantasirikt, symboliskt, flödande. En ständig resa, såväl inre som yttre. Det jag uppskattade där var just det rörliga i berättandet, hur man drogs med på ett äventyr som tycktes fortsätta i all oändlighet. Revolutionary road däremot är en stillastående, obehagligt realistisk roman och Yates sätt att inte skymma undan för det fula, att dissekera karaktärerna fullständigt påminner mig om Doktor glas (en annan favorit).

Handlingen tar till största del plats i huvudkaraktärernas egna, eller deras vänners, vardagsrum. Instängd mellan fyra väggar glider berättaren från den ena karaktären till den andra och på ett briljant och till synes enkelt sätt blottläggs deras olika personligheter. Det handlar om de sociala maskerna kontra ens inre. Om hur man kan bryta sig ur slentrianen och normerna, och vara sann mot sig själv. Om hur ett förhållande kan fortgå in absurdum, utan att någon av parterna öppnar ögonen. Och om hur lätt det är att bara nöja sig, utan att alls reflektera över tillvaron, tills halva ens liv har passerat. Grannarnas psykiskt instabila son slinker in i handlingen och för på ett subtilt sätt med sig frågeställningen om vem som egentligen är galen. Det är en tung bok att läsa, inte minst på grund av den tryckande stämningen som författaren gestaltar.

Så för att återgå till grundfrågan: Vad är det alltså som utgör ’något mer’? Jag skall göra mitt bästa för att lägga fram vad som gör att en roman betyder något alldeles särskilt för mig.

– En konstnärlig prägel, till att börja med (med allt vad det innebär). Så luddigt formulerat, men nåväl. Jag vill känna att författaren vill något med verket, kanske är det vad som utgör det konstnärliga.

– Frågeställningar eller teman som jag kan relatera till och som intresserar mig, såsom utanförskap, relationer, sociala roller, samhällets struktur och dess normer, feminism, moderskap. Ja, listan kan göras lång.

– En psykologisk aspekt, allrahelst en djupdykning rakt ner i människans natur.

– Sist men absolut inte minst ett språk som är originellt, vackert och levande. Sådär så att jag vill läsa ett stycke gång på gång, skriva av det i min anteckningsbok och sedan läsa det ett antal gånger till. Ett språk som jag uppslukas av, som jag inte kan få nog av.

Jag vet fortfarande inte om detta sätter fingret på det eller ej. Men om alla ovanstående punkter stämmer in på ett verk så är det sannolikt en fullträff i mina ögon. Inser nu att handlingens betydelse är sekundär för mig, så länge karaktärerna och språket fängslar mig på ett eller annat sätt. Jag föredrar en till synes tråkig historia som är skildrad på ett fulländat sätt framför en fantastisk historia som inte är gestaltad väl.

Det här med ’konstnärlig prägel’ är också ytterst svårt att greppa. Det som för mig känns magiskt och sublimt, kanske är rena skräpet för någon annan. Allting är individuellt, och ständigt föränderligt. Jag älskar ju inte samma böcker idag, som jag gjorde när jag var femton. Ibland kan jag inte ens se vad jag en gång uppskattade i en viss roman. Kanske är det just det som aldrig riktigt går att definiera, och kanske är det också det som jag älskar med litteraturen; det där ogripbara som finns mellan raderna, det som får hjärtat att rusa.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *