tankar

Tiden som är nu

Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.

0

2 kommentarer

  • Ulrika

    åh det blir ju verkligen bättre. så himla svårt att känna när man ständigt blir avbruten och det känns som hela ens värld, men det ÄR verkligen så. tror ofta i vår tid att vi säger ”ha barn” som om det är en homogen upplevelse från 0-18 år men det är ju en jätteskillnad på att ha barn som är tex 4 och 6 jämfört med att ha bebis och småbarn.

    Jag har ibland känt en press eller en brådska i mitt skrivande tidigare, för att jag liksom vill ha nåt att ”visa upp” som ska göra det okej att jag skriver. Typ kunna säga att ”Jag fick ge ut en bok” så ingen ska uppfatta ens skrivande som oviktigt. Men i den mån man kan tycker jag att det är så skönt att försöka se det mer som ett behov. och i olika skeden i livet har man möjlighet att ge det där behovet olika mycket plats, men det är något man lever med, som skrivande människa, och det är helt okej oavsett m det blir en bok, ett blogginlägg, en ströfras i mariginalen någonstans.

    ps tror att det är ganska trevligt att imitera språket i böckerna man läser för att få flyt och komma vidare. sedan blir ju blandningen av alla olika böcker – och det i de olika böckernas stil som man fastnat med – till ett eget uttryck i slutändan i alla fall.

    • Mirjam

      Ja det blir ju bättre så klart, bra att påminnas om det ibland när man är mitt uppe i det. Hur söta bebisar än är så är de ju också ganska så krävande, särskilt i kombination med en treåring!

      Tycker det låter vettigt att se på skrivandet mer som ett behov, det är ju så dumt att man på nåt vis upplever det som mindre viktigt om man inte har blivit publicerad. Skönt att kunna landa i att skrivandet är något som alltid kommer finnas där oavsett vilken livssituation man befinner sig i. Jag tror att jag börjat nå den insikten också och känner inte lika mycket stress över att skriva så mycket nu när tiden inte räcker till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *