• Skrivande,  tankar

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.

    0
  • Litteratur

    Så många böcker, så lite tid

    Ibland är jag lite för överambitiös, inte helt realistisk, när det gäller saker jag tar mig för. Särskilt när jag inbillar mig att jag kommer hinna läsa ca tre gånger så mycket mer än vad som är en rimlig mängd. Just nu håller jag fortfarande på med Ferrantes The story of a new name. Utöver denna så fick jag häromdagen låna En tryckare på blue moon bar, Hanna Hellqvists samlade krönikor på över 700 sidor. Den var jag såklart tvungen att slänga mig över på en gång. Helt briljanta krönikor. Skarpa samtidsanalyser, tankar kring genus, jämställdhet och feminism, perfekt balans av humor och allvar. Nu har jag förvisso bara läst ungefär femton sidor av sjuhundra någonting, men jag räknar med att de håller hög nivå rakt igenom. Dessutom kommer vi båda från Karlstad, så vi är ju typ kompisar.

    Okej, vad mer? För en tid sedan reserverade jag Ett litet liv på biblioteket, det var ju ungefär 1447742 personer före mig i kön så jag hade liksom glömt bort den. Men nu ligger den där och väntar på mig. Och även den är omkring 700 sidor. Suck. Jag vill så gärna läsa den, men hur ska jag hinna?

    Inte nog med detta – idag var jag på biblioteket enbart i syfte att sitta och skriva ett par timmar. Så råkade jag såklart stanna upp vid författarscenen och började läsa om den person som ska komma dit på tisdag nästa vecka. Leslie Jamison, en amerikansk författare som bland annat har skrivit en essäsamling om smärta och empati, Empatiproven heter den. Hon jämförs med Joan Didion och Susan Sontag. Bara en sån sak. Tyvärr fanns inte Empatiproven kvar, men ett exemplar av hennes debutroman Gingarderoben låg där och bara skrek ut mitt namn. Så den fick följa med hem. Älskar att upptäcka nya författarskap. Ska försöka ta mig dit på tisdag och lyssna på henne.

    Hur som helst så har jag alltså en del läsning framför mig. Plus att jag är i slutstadiet av kursen och ska försöka bli klar med manuset inom kort. Tänkte även ”passa på” att skriva klart C-uppsatsen i Litteraturvetenskap nu när Todd ändå är hemma och vabbar så länge jag har gipsat ben. Jag har ju faktiskt skrivit mer än två tredjedelar av den så det är nästan fånigt att inte göra färdigt den. Det hade känts väldigt tillfredställande att få det gjort och kunna sätta punkt för det innan vi lämnar landet.

    Jag får ta en sak i taget helt enkelt, prioritera och skriva listor och sånt där som jag är så dålig på.

    0