• Tankar & reflektioner

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.