• Allmänt

    Morning pages

    Jag har börjat skriva Morning pages, vilket kort sagt innebär att man skriver tre sidor handskriven text direkt när man vaknar, innan man gör någonting annat. Jag såg att någon skrev om det i Facebookgruppen Skrivgäris, och tänkte att det där måste jag undersöka lite närmre. Metoden (om man nu kan kalla det en metod, det är ju i princip bara att skriva, men ändå) kommer från Julia Cameron och hon skriver om det i sin bok The artist’s way. Tanken är att det ska rensa hjärnan, att det ska fungera nästan som meditation bara att man skriver istället.

    Det är alltså flödesskrivning; man skriver det man tänker på utan att stanna upp förrän man har fyllt tre sidor. Det kan vara tre sidor med komplett nonsens, eftersom både innehåll och språk är oviktigt. Dessa sidor ska inte ska läsas av någon, egentligen inte av en själv heller (fast där har jag fuskat) och det allra viktigaste är att inte censurera sig själv. Julia Cameron beskriver det väldigt vackert som cloud thoughts, de där tankarna som glider genom ens medvetande. Molntankar. Det är dessa som man ska skriva ner. Det är som att ta en liten dammsugare, säger hon, och städa upp i ens medvetande. För att få mer klarhet, bli mer kreativ.

    Jag har bara testat det i ungefär en vecka än så länge så jag kan väl inte komma med någon utförlig rapport. Det jag kan säga är att jag, som jag nämnde i det förra inlägget, har varit i ett kreativt flow den senaste veckan. Kanske finns det ett samband?

    På tal om kreativitet så vill jag tipsa om ett bra podcast-avsnitt där de pratar om just detta, nämligen det här avsnittet av Superältarna. En podcast som jag helt hade missat, där Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell tar upp en massa spännande ämnen som de vrider och vänder på.

    En annan sak som jag har upptäck är att Netflix, föga förvånande, utgör den värsta käppen i hjulet när det gäller mitt skrivande. Så länge vi inte hade påbörjat någon ny serie så satte jag mig och skrev på kvällen. Men så började vi kolla på Störst av allt, och plötsligt minskade motivationen att skriva avsevärt. Den är ju så spännande. Jag har dessutom inte läst boken, så jag har ingen aning om hur det ska sluta.

    Nu har dessutom sista säsongen av Game of Thrones kommit och vi ska alldeles strax se första avsnittet. Åh, alla dessa distraktioner.

    0
  • tankar

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.

    0