• Allmänt

    De sista dagarna i Sverige och mardrömsresan hem

    Nu har vi varit hemma i tre dagar. Tror jag. Mitt mentala tillstånd är minst sagt luddigt just nu så jag kan ha fel. Har föresatt mig att blogga varje dag de senaste dagarna men istället somnat mellan sju och åtta på kvällen. Sedan vaknat vid tre och inte kunnat somna om. Härliga jetlag.

    Skulle skriva något om hur det känns att vara hemma igen, men vi kan ju börja med resan hem. Den hamnar nog på topplistan över mina värsta upplevelser, om jag nu hade haft någon sådan topplista. Vi blev nämligen magsjuka hela bunten. Jodå, på en ungefär fyrtio timmars resa så passar magsjukan på att göra entré. Jag som aldrig blir magsjuk. Tänkte jag. Satt på flyget och upprepade som ett mantra för mig själv att jag inte skulle bli sjuk, tills jag fick inse mig besegrad. 1-0 kroppen vs psyket. Som tur var hade vi 12 timmar i Singapore så vi tog in på hotell där. Sov och kräktes om vartannat. Gemytlig vistelse.

    När det var dags för det sista flyget gick vi med darriga ben från hotellet. Kände mig rätt slut som människa när vi till sist var framme. Och jag återhämtar mig fortfarande från både magsjuk och jetlag. Så jag har knappt hunnit känna efter hur det känns att vara hemma.

    Kallt är det. Frost på marken på morgonen. Todd har börjat jobba redan. Resväskorna står fortfarande ouppackade. Jag masar mig genom dagarna och somnar tidigt, men hoppas att energin ska återvända snart. Tänker på familjen hemma, att det snart är midsommar, tänker på vad alla ska göra då. Tänker på de små syskonbarnen som kommer vara så mycket större nästa gång vi ses. Drabbas av vemod och vill bara åka tillbaka. Blir oresonligt arg för att Nya Zeeland är så långt bort. Jag vet inte, det blir väl lättare antar jag. Man kommer in i vardagen igen. Men just nu känns det motigt.

    Hur som helst. Tänkte skriva något om de sista dagarna i Sverige också, och visa några bilder från det idylliska sommarställe som min bror och hans sambo har köpt.

    Den obligatoriska hängmattan. Perfekta stället för läsning och rekreation. Lyssna på fågelkvitter eller korna som råmar i hagen.

    Korna var i förstone lite rädda men också nyfikna. Till slut kom en modig en fram och hälsade. Blöt konos och sträv kotunga. Mysigt det.

    Vi spelade kubb, grillade och drack folköl. Typiskt svenska sommarupplevelser med andra ord. En perfekt avslutning på vår semester. Lyckligt ovetande om att vi skulle sitta och kräkas på flyget ett par dagar senare.

    Nästa dag tog jag en liten promenad i skogen. Sedan gick vi ner och fiskade allihop. Gav dock upp ganska snabbt och återvände hem. Inte min grej det där med att vänta tålmodigt på att få napp.

    Längtar redan till nästa gång vi är i Sverige och ser fram emot att få återvända till denna mysiga plats.

    Avslutningsvis så vill jag bara nämna att jag sprang Karlstads stadslopp, för att återknyta till det jag skrev om i förra inlägget. Jag var helt förstörd efteråt men jag gjorde det. Kom i mål på 55.06. Viljekraften var stark.

    7
  • Allmänt

    Semesterparadoxen och den dåliga bloggaren

    Igår kväll kom vi tillbaka till Karlstad efter en fin, men intensiv, långhelg i Göteborg. Som vanligt brukar det bli så att hela familjens dåliga humör kulminerar framåt slutet av resan, när alla är lika orkeslösa/hungriga/bitska. Den här gången inträffade det i Nordstan, ett ställe som ju kan få vem som helst på dåligt humör. Det var några timmar innan tåget skulle gå och flera intensiva dagar utan tillräcklig sömn som tog ut sin rätt. Men allting löste sig, vi blev glada igen, vi fick mat, barnen somnade. Och det var hur som helst inte det jag skulle skriva om nu.

    Jag har tänkt på det här med att vara på semester och att jag har haft en bild av att jag kommer ha all tid i världen (okej inte riktigt, men nästan så) att sitta och skriva, ta det lugnt, gå långpromenader och filosofera. Kan väl inte påstå att det har varit riktigt så hitintills. Ibland glömmer jag att ta med i beräkningen att vi reser med två små barn. Och ibland glömmer jag nog också att jag måste bli bättre på att aktivt gå undan, stänga in mig, säga att nu ska jag sitta och skriva en stund. Men samtidigt vill jag passa på att umgås med alla så mycket som möjligt nu medan vi är här, såklart.

    Så jag hamnar på efterkälken med allt annat, det vill säga bloggen, skrivandet, läsandet, uppgifterna som jag behöver göra till Friday Lab. Jag tänker på manuset som ligger där och påkallar min uppmärksamhet och jag längtar efter att verkligen dyka in i det igen, inte bara skriva små snuttar här och där. Men det får vara okej att det sätts på paus just nu. Det försvinner ingenstans. Vi har den här begränsade tiden i Sverige nu och jag vill ta tillvara på den. Vill ge mig själv ett visst mått av lugn och ro också, så jag inte kommer hem och känner att jag behöver semester efter semestern.

    Satt på tåget tillbaka från Göteborg och hade lite ångest över att jag (återigen!) hade glömt att ta bilder. Jag får kanske se det som något positivt att jag har njutit av att vara i nuet så mycket att jag inte haft en tanke på att ta fram kameran och dokumentera. Men ändå. Tråkigt att inte ha så många bilder från helgen. Känner mig dessutom som en dålig bloggare. Jaja, det är som det är. Ska inte lägga för stor vikt vid det. Det var, som sagt, en intensiv helg.

    I fredags var jag ute med några kompisar och före detta kollegor. Åt god mat och hade en väldigt fin kväll. Dagen därpå begav vi oss till Hisingen, våra gamla kvarter. Träffade en kompis och grillade uppe på Ramberget. Barnen sprang omkring och samlade kottar och pinnar. Undrar hur stora de kommer hinna bli nästa gång vi ses.

    Sedan hälsade vi på våra gamla grannar. Så märklig känsla att vara tillbaka utanför lägenheten som vi bodde i. Där Lockie spenderade sina första två år i livet. Där vi brukade gå runt på kullerstensgatorna för att få honom att somna när han var bebis. Willysbutiken som vi alltid handlade i. Fortfarande samma kvinna som satt utanför, som sken upp när hon såg oss. Frågade vad bebisen heter. Felix, sa jag. Åh, det heter mitt barnbarn, svarade hon. Det var som att ingen tid hade passerat alls, som att bara slungas tillbaka, och plötsligt kändes Nya Zeeland som en så avlägsen plats. Hemma, men ändå inte.

    På söndagen åkte vi till Majorna där det var megaloppis. Trängdes bland massa folk, hittade kläder till barnen och en del till mig själv. Åt pizza till lunch på en kvarterskrog. Såg bekanta ansikten. Träffade gamla kollegor från kaféet som både jag och Todd jobbade på. Tänkte på när vi bodde precis där, mitt emot kaféet. Vid plaskdammen. En annan tid, ett annat liv.

    Såhär såg vi ut på den tiden. För ungefär sju år sedan.

    Sedan åkte hela trötta familjen hem från megaloppisen och somnade tidigt. Och så blev det måndag och dags att lämna Göteborg. Tack för den här gången, underbara stad och underbara människor.

    1
  • Allmänt

    En dag i Wellington

    I tisdags åkte jag till Wellington för att fixa tillfälligt pass på Svenska konsulatet. Första flygresan för lillen och det gick alldeles ypperligt. Han sov innan planet hade lyft. Bådar gott inför den något längre resan till Sverige.

    I Wellington var det blåsigt (som det brukar vara) och regnade till och från. Inte den bästa dagen att flanera runt och upptäcka staden på med andra ord. Vilket var svårt att göra ändå eftersom jag bar på både bebis och ryggsäck och efter ett par timmar var min kropp helt slut.

    Kikade i alla fall förbi det här mysiga bokcaféet som tydligen ägs av en halvsvensk person. Önskar att det fanns ett sånt ställe här i Dunedin. Faktiskt så tänkte jag flera gånger medan jag gick runt i stan att det vore trevligt att bo där, pga av alla mysiga caféer, trevliga restauranger och sköna uteställen. Sen kom jag på att fördelarna med att bo i en lite mindre stad är övervägande. Och hur ofta hänger vi på caféer eller går ut, om jag ska vara helt ärlig? Sällan.

    På vägen tillbaka från bokcaféet gick jag förbi Eva street och var tvungen att ta kort eftersom min mamma heter Eva. Dessutom hade de ett fint budskap på väggen.

    Något annat som jag hittade där var ett café/bageri med bara brownies. Kan ju inte bli annat än fantastiskt, tänkte jag, och grät lite inombords när jag såg att det var stängt.

    Stannade istället till på Sweet Release, som vi testade sist vi var i Wellington. Ett bageri med veganska bakverk. Jag köpte en Banoffee pie som jag avnjöt på hotellrummet senare.

    Promenerade tillbaka till konsulatet, fick mitt tillfälliga pass. Fick även med mig en liten trave med böcker. Hon som jobbade där informerade mig om att de hade en bokhylla full med svenska böcker och att jag fick ta med mig så många jag ville. Hade såklart gärna tagit med mig en hel låda, men lite svårt att få med sig på flyget. Så jag fick begränsa mig, och försöka hitta tunna bra böcker. Lyckades ganska bra med det tycker jag. Pixi-böcker till exempel. Lätta att bära med sig och perfekt till barnen.

    Checkade in på hotellet. Blev uppgraderad till ett rum med havsutsikt. Tackar, tackar. Sedan sov vi en stund innan jag gick ut för att köpa middag. Det var den resan. Tidigt nästa morgon åkte vi hem.4

  • Nya Zeeland

    Att utforska och upptäcka nya platser

    Det är måndag och jag har precis kört min vän till flygplatsen. När jag kommer hem igen kikar jag in i det tomma gästrummet. Huset känns plötsligt så tyst. Treåringen är på förskolan, annars hade det ju varit mindre tyst. Det blir märkligt att återgå till vår vanliga tillvaro efter att ha haft besök i fem veckor. Kommer sakna att ha henne här.

    Jag tänker på resorna vi har gjort. Alla fina platser vi har sett de senaste veckorna. Milford Sound. Som ett magiskt sagoland. Tidigt på morgonen åkte vi nerför och uppför vindlande och snirkliga vägar, ena stunden omgivna av massiva bergsväggar och nästa stund en flod eller ett vattenfall. Dimma och ett lätt duggregn som skapade en slags mystik kring hela platsen.

    Jag är glad att vi tog oss dit och att jag fick uppleva det. Tänker förresten att jag ska göra en guide över mina favoritställen på Nya Zeeland, på södra halvön då. Norra har jag ju inte sett så mycket av. Men det får bli längre fram.

    I lördags åkte vi söderut, genom Catlins naturreservat och vidare till Nya Zeelands sydspets.

    Och förra helgen besökte vi Lake Tekapo och Lake Pukaki. Lyckades få till en underbar bild på L där han står och blickar ut över vattnet, i sin farfars knallgula solhatt.

    Nu blir det nog inga resor på ett tag. Eller ja, vi ska ju åka till Sverige ganska så snart. Mindre än tre månader kvar nu. Och dessförinnan måste jag åka till Wellington för att ordna ett tillfälligt pass på det svenska konsulatet. Det finns ingen svensk ambassad i Nya Zeeland så om jag ska fixa nytt pass så måste jag antingen åka till Canberra i Australien eller göra som jag gör nu, det vill säga ordna med ett tillfälligt pass och sedan förnya det i Sverige. När vi är i Sverige måste jag även skicka in en ansökan till Nya Zeelands ambassad i London för att få mitt visum flyttat till det nya passet. Byråkrati alltså. Sån jobbig grej.0