• Litteratur

    Recension: Testamente av Nina Wähä

    Nina Wähäs nya roman Testamente är ett storslaget familjeepos, myllrande och färgstarkt, och hon håller ett stadigt grepp om läsaren fram till sista sidan. Det handlar om familjen Toimi. Tiden är åttiotalet, platsen Aapajärvi i Tornedalen. Berättelsen tar sin början med att Annie, den äldsta systern, motvilligt återvänder hem till Tornedalen. Där är det något som ligger i luften, hemligheter som uppdagas och något slags uppgörelse som stundar.

    Vi får lära känna tolv syskon, eller fjorton om man räknar de två som har dött, en förtryckande far och en mor som har nått sin gräns. Och när jag säger lära känna så menar jag verkligen lära känna, för Nina Wähä gräver sig in på djupet hos varje karaktär och trots att de är så många så lyckas hon ge dem alla tillräckligt med utrymme. Varenda en känns komplex, levande, varsamt mejslad. Pentti, fadern, är som en ond mörk kraft kring vilken resten av familjen ständigt cirkulerar, förhåller sig. ”Hans hjärna var som ett minerat landskap. För den utomstående fanns ingen logik men för hans barn, som vuxit upp och fostrats av detta, så visste de exakt hur han skulle reagera i varje given situation.”

    Porträttet av Siri, modern, är ömsint och rått, och Nina Wähäs gestaltning av moderskapet som sådant är lysande. Men också hur Siri som femtio-någonting försöker finna sig själv på nytt, och upptäcka sin sexualitet, inse att hon faktiskt har en egen sexualitet, efter åratal i ett äktenskap där den inte fått något utrymme alls. ”Genom det tunna nattlinnet såg hon konturerna av sin kropp. Hon strök med händerna över brösten, ner över revbenen, förbi midjan och stannade så vid höfterna. Så stod hon och speglade sig, vred och vände på sig. Går det att älska mig? tänkte hon. Finns jag?”

    Genom en tydlig berättarröst, som med jämna mellanrum träder fram och talar direkt till läsaren, får vi följa de olika karaktärerna och historien vecklar på så vis ut sig i många förgreningar, för att sedan återkomma till roten, till Tornedalen och barndomshemmet.

    Det är komplexa frågor som både uttalas och går att läsa mellan raderna i Wähäs roman. Vad är det som avgör vilka vi blir som människor? Hur kommer det sig att vissa stannar på samma plats hela livet medan andra knappt kan vänta med att ta sig därifrån? Frågor om arv och miljö, om tillhörighet och längtan bort.

    Handlingen drivs framåt av hemligheter, av att nya saker uppdagas, och berättaren placerar ut små ledtrådar och cliffhangers, ofta genom att tala direkt till läsaren. Det skapar en spänning och ett driv i texten men samtidigt har Nina Wähä ett språk som man vill insupa, läsa långsamt och njuta av. ”Han mindes den tidiga barndomen som genom ett draperi, likt dem som skiljer patienter åt på sjukhusen. Att det funnits en sorg, och en tyst gråt, men han kunde nästan inte skilja det från en dröm. Kanske var det bara en dröm?”

    Jag ville inte sluta läsa om den dysfunktionella familjen Toimi och deras förehavanden, och den redan gedigna romanen kunde för min del gärna ha fortsatt i ytterligare ett par hundra sidor.

    TESTAMENTE

    Författare: Nina Wähä

    Förlag: Nordstedts

    Finns att köpa här och här.

    4
  • Litteratur

    Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

    Nina Lykkes roman Nej och åter nej handlar om ett utåt sett lyckat medelklasspar. Jan ska precis bli departementschef och Ingrid jobbar som lärare. Men det är något som skaver i tillvaron. Ingrid har hamnat i ett tillstånd av leda och förbittring, hon är less på jobbet och less på de vuxna sönerna som inte kan ta hand om sig själva och flytta ut, eller ens föra ett vettigt samtal med föräldrarna. Hon gör det som hon tror förväntas av henne, men finner ingen nämnvärd glädje i någonting längre. ”Hela tiden var det som om något glappade. Hon plockade fram mat ur kylskåpet och det glappade. Hon bryggde kaffe och det glappade. Varför var hon här, varför gjorde hon det hon gjorde?” När Jan berättar att han har en affär med den yngre kollegan Hanne så får hon kanske, efter den initiala chocken, precis det uppvaknande hon längtat efter.

    Det är alltså ett otrohetsdrama där mannen lämnar frun för en yngre kvinna – samma historia har berättats många gånger förr. Men Nina Lykkes grepp gör det här till en uppfriskande satirisk roman med mycket humor och svärta. Hon har en förmåga att hitta de små detaljerna och jag småler ofta åt de många träffsäkra formuleringarna. ”Ingrid önskade att hon haft en gammal fast telefon där hon verkligen kunde slänga på luren. Att bara trycka hårt på den vita hands-free-sladden gav inte på långa vägar samma tillfredsställelse.”

    Berättarperspektivet växlar mellan Ingrid, Jan och Hanne, och de partierna jag uppskattar allra mest är Ingrids. Kanske för att hon är den av karaktärerna som utvecklas mest, men också för att hennes cyniska blick på omgivningen är så välformulerad. Nina Lykke fångar med precision hennes känsla av utanförskap, det att ställa sig frågande till hela alltet, och hur en vägg byggs upp alltmer mellan henne själv och omvärlden.

    Det är också i relationerna som Nina Lykke visar prov på stor skicklighet – Ingrid och Jans relation som går på tomgång och där de för länge sedan slutat prata med varandra på riktigt. Eller Hanne som hela tiden söker ruset, den där första förälskelsen, för att sedan alltid hitta något som är fel och lämna. Det är först när personen inte längre är tillgänglig som hen blir intressant. En kliché måhända men det är en kliché av en anledning och det fungerar.

    NEJ OCH ÅTER NEJ

    Författare: Nina Lykke

    Förlag: Wahlström & Widstrand

    Köp den här eller här.


    Du kanske också gillar:

    Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Testamente av Nina Wähä

    Följ mig gärna på Bloglovin och gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen.

    0
  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.


    Fler recensioner: Testamente av Nina Wähä och Nej och åter nej av Nina Lykke. 

    Vill du hålla koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen


    0
  • Litteratur

    Recension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

    Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

    Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

    Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

    Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

    Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

    Boken finns att köpa här och här.


    Du kanske också gillar: Nora eller Brinn Oslo Brinn, Kärlekens Antarktis och Testamente.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen0

  • Litteratur

    Recension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Som jag skrev för ett tag sedan så har jag ju börjat låna e-böcker på mitt svenska bibliotekskort. Äntligen har jag kunnat läsa alla svenska böcker som jag har gått miste om här på andra sidan jordklotet. Nu senast: Sara stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis.

    Allting utgår ifrån berättarjaget Inni, en ung tjej som missbrukar och livnär sig på prostitution. Historien tar sin början med att hon blir brutalt mördad och styckad i en skogsdunge. Hon figurerar sedan som en sorts allvetande berättare, och genom hennes blick får vi se hennes två barn som hon lämnat bort, hennes föräldrar och lillebrodern som drunknade som barn. Dessa scener där hon betraktar sin familj varvas med återblickar till hennes förflutna, samtidigt som hon hela tiden återkommer till scenen i skogen. Berättelsen vecklar ut sig på ett sätt som skapar spänning och driv, och jag vill bara fortsätta läsa.

    Samtidigt är det som en snara som dras åt långsamt, att läsa den här romanen. Framförallt är det bildspråket och naturbeskrivningarna som används för att skapa det mörka, nästintill klaustrofobiska, tonläget. Som att man sugs in och dras nedåt, hela tiden, precis som berättarjaget. ”Jag låg på marken i skogen och såg på trädens mörka rötter som långsamt trängde ner i sjöns vatten och allting var så stilla att även de långsammaste rörelserna blev synliga, trädkronorna som rörde sig i slowmotion där uppe, insekterna som krälade på undersidan av varje blomma och vattendropparna som släppte från trädens grenar […] Jag tänkte att träden hängde mellan människan och Gud, att de sträckte sina kronor upp i himlen och att rötterna grep som drakklor ner i jorden där de döda bodde, där jag också skulle befinna mig snart.”

    Jag stannar hela tiden upp vid formuleringar, ja hela stycken, läser om igen och förundras över styrkan i språket. ”Själv hade jag hundratals skisser till olika liv inom mig, och jag visste inte vilket av de jag skulle gripa efter. Så jag grep efter inget.” Det poetiska och det vackra varvas med förruttnelse, död, groteska detaljer. ”Det är tur att fåglarna finns, och likmaskarna, och förruttnelsen. Om vi döda inte låg i jorden och förmultnade skulle vi vara till himlen travade, skyskrapor och torn av döda.” Sara Stridsberg brukar aldrig göra mig besviken med sina böcker, och det här är inget undantag. Kärlekens Antarktis är en stark och smärtsam roman.

    0

  • Litteratur

    Recension: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

    Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

    Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

    En ensam mänsklig stämma

    I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

    Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

    ”Hur mycket människa finns det i människan?”

    Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

    Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

    0

  • Litteratur,  Skrivande

    Det är natten

    Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst – tillbaka till boken.

    Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva etIMG_1861t anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska gå ut över de relationer hon har. Hon beskriver hur hon lärde sig att skriva med en hand, medan den andra handen vaggade bebisen. Men det är egentligen inte moderskapet som har inneburit ett problem i hennes författarskap. När andra författare talar om hur de offrat moderskapet för att skriva så kan hon inte relatera till dem. Det är däremot männen som stått i vägen. De relationer hon har haft där skrivandet inte fått ta plats. Sådana relationer där en som kvinna anpassar sig till mannen och hans behov. Eller som hon själv skriver: ”Först när jag slutade låta mig själv vara tillgänglig för en mans många skiftande behov hade jag kunnat börja skriva böcker. […] En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. […] Dessa män hatade att vi skrev. Det hatade hur skriften intog oss, hatade den för dess förmåga att bära vittnesmål till omvärlden och för att den skulle finnas kvar långt efter det att de själva var borta.” Åh, jag skulle vilja citera nästan hela boken, så bra är den!

    Utöver det ovannämnda så handlar den om svårigheten i att tala om sitt skrivande och sina böcker. Om diskrepansen som uppstår mellan ens skrivande jag och författarrollen, den där personen som ska hålla anföranden, sitta i TV-soffor, marknadsföra sin bok och finslipa det personliga varumärket. ”Jag hade velat bli författare, ja, men vem var den här författaren jag hade fått bli? Vad var hon – och var? Hon hade liksom uppstått utanför mig själv. En bit bort.” Det ligger en sån maktlöshet i det hon beskriver, som  att hennes författarroll bara tillblivit utan att hon själv haft så stor inverkan på det, och som att hon inte alls kan identifiera sig med den personen. Och när hon talar om sin bok i en intervju så tycks hon göra det lite prövande, säger något som låter trovärdigt – ett svar som är baserat mer på vad hon tror att intervjuaren säkert vill höra, än på vad som faktiskt är sant.

    (Jag kan verkligen relatera till det där, trots att jag inte har några egna böcker att tala om, men när det gäller mitt skrivande. Varje gång jag försöker mig på att tala om det så låter det antingen oerhört banalt eller alldeles för pretentiöst.)

    Som ni nog förstått så tycker jag mycket om den här boken. Det är en sådan bok som jag känner att jag kommer gå tillbaka till ofta, bläddra igenom, läsa på nytt, skriva av formuleringar ifrån. För dess behållning ligger lika mycket i språket som i de tankeväckande reflektionerna och analyserna.

    0