• Skrivande

    Sådant jag skrev för åtta år sedan

    Jag hittade ett dokument på datorn med texter från 2011. Små utkast, fragment, vad man nu vill kalla det. Tänkte att jag skulle kliva ur min comfort zone och dela med mig av det jag skrivit.

    Vi ligger tätt intill varandra, på en hård skumgummimadrass på golvet. Det är allt som finns kvar, och så några flyttlådor i ett hörn av rummet. Jag huttrar och försöker vira filten tätare runt kroppen. Det är som om alla våra tillhörigheter har tagit värmen med sig och lämnat oss kvar i något kallt och ödsligt. Jag vrider försiktigt på huvudet och betraktar hans ansikte i mörkret. Han har somnat redan. Jag avskyr hur han alltid lyckas somna in helt oberörd, medan jag ligger vaken med alla tankar. Vi har satt klockan på halv sju, och jag vet att jag måste sova. Måste orka köra hela dagen imorgon.

    Det är bara en plats, tänker jag.  Alla dessa platser, som vi lämnar och anländer till. Och hur det river upp något i mig varje gång. Jag önskar att vi kunde stanna upp snart. 

    *

    – Ja, mamma ligger ju i rummet här inne.

    Hon pekar på en vägg, bakom vilken inget rum finns.

    – Hon har också hemhjälp förstår du. Pappa var här alldeles nyss, men han har nog gått hem nu.

    Hon tystnar en stund och fingrar på duken på köksbordet, fortsätter sedan: 

    – Det är så trevligt när det kommer hit riktiga människor och pratar med mig. Det blir så tyst annars. Ensamt.

    Jag slår på radion innan jag går. Jag har gjort mitt. 

    *

    En ängslig inledning, smått och hoptryckt. Pressar pennan lite för hårt mot pappret. Det börjar mörkna härinne, bäst att skynda på. Han kommer fram och undrar vad jag skriver, är det en dagbok, nej, du får läsa om du vill. Ja, om jag kunde, svarar han. Han vill att jag ska översätta men jag bara skriver tills handleden värker. För att jag kan, eller för att jag måste.

    *

    Inga lögner får existera inom mig. Det finns inte tid för sådant. Att ta omvägar och gå vilse. Mina fingertoppar luktar brasa, de har färgats svarta av sot. Teven skymtar i bakgrunden, människorna på skärmen ser emotionella och glansiga ut. De gråter och tar på varandra. Inget är på riktigt. Men nu ska allting kanaliseras utåt och jag öppnar upp bröstet, klipper sönder tröjan, håller fram det lilla bultande.

    *

    De två tanterna, båda dementa, som inte kan klara sig utan varandra. Som vill sova ihop, äta ihop, skratta ihop, gråta ihop. 

    – Jag vill inte vara ensam, säger den ena. Jag vill inte.

    – Stanna kvar här, säger den andra.

    – Du måste faktiskt åka hem nu, säger jag. Ni får ses en annan dag.

    Det är som att separera två små barn. 

    – Snälla, följ med hem till mig då. Jag vill inte vara ensam. De tänker skjuta mig.

    Ensamheten, återigen.

    *

    Allting reflekteras mot en spegelblank bakgrund: mina ord, min vantrivsel, min lycka, min likgiltighet, min motsägelsefulla natur. Mina trötta ögon är det sista jag ser. Jag läser böcker om den postmoderna människans livssituation, hur den är så full av kval och ångest och skenbar frihet. Allting verkar dömt att misslyckas. Samtidigt en tröst i att ambivalens är något som många människor går och dras med. Men har det inte alltid varit så, i alla tider? Samma gamla längtan, samma rastlöshet – det som är att vara människa.

    Tänk om det bästa är att bara dra sig tillbaka till en skyddad vrå, vara nöjd med livet som det är. Men aldrig kan jag sluta undra, sluta längta. I natt drömde jag att jag befann mig på en buss som inte kunde sakta ner, den krockade med allt som kom i dess väg.

    *

    På jobbet för snart en vecka sedan kom vi hem till en man som dött. Han hade varit dålig en längre tid, alla bara gick och väntade. Flera mornar tänkte jag innan jag klev innanför dörren, att idag är han nog död. Och just denna morgon såg jag honom ligga i sängen och gapa, kinderna insjunkna, munnen liknade ett mörkt hål. Vi gick in i sovrummet, jag höll handen framför munnen på honom. Kände inga andetag. Tänkte: vad gör man i en sån här situation? Jag tryckte fingrarna lätt mot handleden. Ingenting. Bara en märklig sorts kyla, något jag aldrig erfarit tidigare, och tyngden av hans hand. Katten kom in i rummet, hoppade upp på hans ben och la sig tillrätta.

    *

    Stilla går jag från rum till rum, slår mig ner på en sliten kökssoffa, klappar katten på magen, samlar ihop alla mina tankar till en prydlig liten hög, bara för att sedan sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence and the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta.

    Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör juldekorationer. Julskinkan ligger i ugnen. Jag som precis har läst ut Djurens liv av Coetzee frågar mig själv varför jag har börjat äta kött igen efter att ha låtit bli i fem år. Tror att jag bestämmer mig för att bli vegetarian igen, efter jul. Mamma ska också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att äta det. Imorgon är det julafton. Det känns som vilken dag som helst.

    1