• Skrivande

    Läsandet är en del av skrivandet

    Det klassiska tipset som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.

  • Livet & vardagen

    Löpning, kreativitet och världens brantaste backe

    I förmiddags tog mina vänner hand om barnen en stund och jag gav mig ut på en springtur. Förra gången jag sprang hakade Spotify upp sig på Shakiras låt Hips don’t lie. Inte för att det är något fel på den eller så, men lite tröttsamt att höra den på repeat under ett helt löppass. Den här gången fick jag dock varierad musik och kände mig något nöjdare. Men det är tungt nu i början, kroppen är inte van och benen känns snabbt stumma. Trots det tunga är det ju en sådan lycka att ge sig iväg ut och springa.

    Efter att jag tagit mig upp för den sista jobbiga backen så lade jag mig ner i gräset, blickade upp mot molnen som gled förbi, kände hjärtats hårda rytmiska dunkande och så den höga musiken i öronen. Bittersweet symphony. I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now. Bara det, inget annat. Kroppen, jag, gräset mot handflatorna. Molnen däruppe.

    Nu när jag skriver så glorifierande om min löpning så måste jag också inflika att det på intet vis handlar om att ”komma tillbaka” efter graviditeten eller tappa ”mammakilona” (vad är det ens för uttryck, kan vi bara slopa det helt?) Min intention när jag skriver om träning är alltså inte att bidra till någon som helst kroppshets. Så. Då har jag fått det sagt.

    Jag har framförallt tre syften med min löpning:

    1. Att må bra i kroppen och knoppen. Att ge mig själv den där endorfinkicken som kommer när man hamnar i ett flow. Och att bli starkare så jag orkar kånka på ungarna i några år till.

    2. Att få egentid. Jag tar vilken ursäkt som helst att få tid till att tänka färdigt en tanke liksom. Det fungerar lite som meditation för mig. En stunds mental avkoppling. Vilket leder mig in på punkt nummer tre.

    3. Att bidra till ökad kreativitet. Sällan är jag så kreativ som just efter att jag sprungit. Det är som att hjärnan kickar igång, jag börjar tänka i nya banor, kommer på intressanta idéer. Formulerar texter i huvudet. Sen när jag väl sätter mig vid datorn är det som att halva jobbet är gjort.

    Det är så intressant med den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och kreativitet. Vad är det som gör att till exempel löpning får mig att vilja skriva? Som att det löser upp några spärrar, låter allt flöda fritt en stund. På tal om det så kommer jag att tänka på två böcker på det ämnet som jag hemskt gärna vill läsa: Hjärnstark av Anders Hansen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Framförallt den senare vill jag läsa. Inte för att jag är något fan av Murakami för övrigt, men jag vill gärna ta del av hans tankar kring skrivande och löpning.

    Nåväl. Senare under eftermiddagen så begav vi oss till Baldwin street som är inget mindre än världens brantaste backe. Den skulle vi traska uppför.

    Sådär glad kan man se ut när man nästan tagit sig till toppen. Med bebis och väska dessutom. Hej och hå.

    Efter det äventyret var vi både trötta i benen och hungriga. Så vi köpte bagels och satte oss i Botaniska trädgården. Och nu är det snart dags för middag. Båda barnen har somnat tidigt, så middagen får avnjutas med enbart vuxna runt bordet. Inte ofta det händer. Jag tänker passa på att njuta.

  • Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.

  • Skrivande

    Konsten att planera sin tid

    Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten.

    För övrigt är jag i en svacka just nu och det känns nedslående att jag är i inledningsfasen och redan har fastnat. Eller fastnat har jag kanske inte, men det är väldigt upp och ner. Det som jag tycker är fantastiskt ena dagen kan lika gärna vara skräp dagen efter, eller inte ens dagen efter, bara en timme senare. Jag läser om samma stycke och skakar på huvudet. Plötsligt är det platt, banalt, intetsägande, fånigt. Sådär så det kryper under huden på mig. Och det oroar mig, att jag inte kan lite på min egen bedömning.

    Allting skiftar så lätt inuti mig. Jag vill ha en bestående känsla för det jag skriver, jag vill kunna tänka att såhär är det. Otvivelaktigt. Jag vill för mycket, som vanligt.