• Litteratur

    Det jag läste under januari månad

    brandi-redd-595063-unsplash

    (Bild från Unsplash)

    Nu är det måndag morgon här. Jag började skriva det här inlägget igår kväll, men saker kom emellan. Sådär som det kan bli. Och vi är redan på fjärde dagen i februari månad. Tänkte därför att det skulle passa bra med en liten sammanfattning av mitt läsande under förra månaden. Känner att jag har gått ut ganska starkt ändå, sju böcker på en månad är jag nöjd med. I synnerhet eftersom vi har haft (och har fortfarande) besök vilket innebär att jag inte har läst fullt lika mycket som jag brukar. Här kommer i alla fall en liten lista över de böcker jag läste:

    • Hägring 38, Kjell Westö. Den första boken jag läst av Kjell Westö, men definitivt inte den sista. En välkomponerad och skickligt berättad historia som utspelar sig i en finlandssvensk borgerlig miljö, år 1938. Westö kan verkligen konsten att skapa karaktärer som känns mångfacetterade och intressanta.
    • Grit: Konsten att inte ge upp, Angela Duckworth. En fackbok om grit, det vill säga uthållighet och målmedvetenhet. Konsten att inte ge upp helt enkelt, precis som titeln lyder. Intressant och lärorikt. Duckworths tes är att vägen till framgång beror på hur mycket grit en person har snarare än hur talangfull eller begåvad hen är inom ett visst område. Tänkte skriva lite mer utförligt om boken framöver.
    • Allt vi aldrig gjorde med varandra, Inger Alfvén. En välskriven, men kanske inte så minnesvärd, relationsroman om en brokig och splittrad familj. Handlingen kretsar kring ett stundande bröllop och vi får följa skeendet genom de olika familjemedlemmarnas perspektiv.
    • Nora eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid. Helt klart höjdpunkten bland månadens böcker. En autofiktiv roman om svartsjuka, endometrios och sociala medier. Kort sagt. Har skrivit mer om den här.
    • Bli som folk, Stina Stoor. En novellsamling där berättelserna ofta kretsar kring barndomen. Språket är poetiskt och säreget. Komplext. Inte alltid lätta att ta sig in i, men ger man texten tid så är det verkligen värt det.
    • Barnvagnsblues, Ester Roxberg. En roman om moderskap, att känna sig utanför och fel. Ett ifrågasättande av föreställningen att bebistiden är rosenskimrande och ljuvlig. Tyckte om den, men den lämnade inga djupare spår hos mig.
    • Skuggan över stenbänken, Maria Gripe. Äntligen har jag läst den här fantastiska boken! Vilken känsla det är att få ta del av Maria Gripes magiska värld. Karaktärerna, stämningen, alltihop! Jag längtar efter att läsa resten av böckerna i Skuggserien och är ändå glad att jag väntat så länge med att läsa dem. För nu har jag ju dem fortfarande att se fram emot.
  • Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Poddtips och konsten att skaffa sig grit

    Jag har nyligen börjat lyssna på podcasten Debutera eller dö, som drivs av Nina De Geer och Johanna Devaliant. Den handlar förstås om att debutera. Om kampen, tvivlen, rutinerna, kärleken till skrivandet, ja helt enkelt allt det där som föregår själva utgivningen av en roman. Jag har än så länge lyssnat på tre avsnitt, och jag gillar den verkligen. Så mycket igenkänning och inspiration. Bara känslan av att man inte är den enda som sliter för något som emellanåt (läs: ofta) tycks helt ouppnåeligt. Det blir som en välbehövlig knuff i rätt riktning att lyssna på dem, och den väcker många nya tankar.

    Framförallt tänker jag på att hela projektet att försöka romandebutera handlar om så otroligt mycket mer än att utveckla sitt skrivande och hitta sin egen röst. Det handlar om att inte ge sig, om att finna den inre styrkan att traggla vidare när det känns som att allt man skriver är banalt och platt. För sådana perioder infinner sig ju, ibland i några dagar; ibland i flera månader. För att låna en träffsäker formulering av Jonathan Safran Foer: ”Det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort.” Kanske draget till sin spets, men det ligger så mycket i det konstaterandet. Så hur mycket handlar om talang och hur mycket handlar om att ha den rätta drivkraften, att inte lägga sig ner i motgångar? Svårt att svara på. 50/50 kanske. Jag är övertygad om att det finns otroligt många skrivande människor med mer konstnärlig talang än vad andra som lyckas få sin bok utgiven har – bara det att de inte tar sig förbi de där hindren i form av självtvivel och brist på uthållighet. Eller också finns det ingen marknad för deras böcker, men det är en helt annan diskussion.

    I första avsnittet av Debutera eller dö pratar de om grit. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon har medverkat i ett (eller kanske flera?) TED-talks och har även gett ut en bok om ämnet. Om man ska sammanfatta begreppet så handlar grit om uthållighet, en inre drivkraft och en förmåga att inte ge upp vid motgångar. Hon menar att det är en avgörande faktor för vilka som når framgång och vilka som inte gör det.

    Det var med blandade känslor som jag lyssnade på det här, just för att jag kände mig så träffad av det. Jag kan nämligen inte påstå att jag har grit, inte alls. Nu är ju inte det här något som man antingen har eller annars aldrig kan skaffa sig, utan det går givetvis att träna upp. Problemet är att min första tanke var att det nog är kört för mig eftersom jag inte har någon grit, och denna tanke utvecklade sig på grund av min avsaknad av grit. Ett moment 22 alltså. Hur tar jag mig runt det här? Jag kanske bara ska förkasta min första tanke – att jag inte har någon grit, och inse att vissa sanningar jag tycker mig ha av mig själv inte alls är sanningar utan bara något som jag intalar mig för att det är en lättare utväg. För att jag slipper risken att misslyckas. Och däri ligger den största problematiken för mig när det gäller skrivandet – att jag ser misslyckanden som katastrofala.

    Jag önskar och hoppas att jag kan lära mig att misslyckas, för det är ju där det börjar. Missförstå mig rätt, det är klart att jag har misslyckats en massa. Men jag har heller aldrig vågat gå hundraprocentigt helhjärtat in i någonting som kan leda till  ett större misslyckande. Jag vågar till exempel inte tänka: en dag ska jag få en bok utgiven. Jag ska debutera. För då blir det liksom på riktigt, då är det inte bara något jag gör lite vid sidan om. Så länge jag står och velar så kan jag känna mig lite tryggare. Hur konstigt det än låter, så avundas jag de som har fått sina manus refuserade. För de har åtminstone kommit såpass långt. Okej, avundas kanske är att ta i, men jag känner en jäkla respekt för de som blivit refuserade och sedan reser sig upp, borstar av det och fortsätter köra på. Min bild är lite snedvriden, för det är klart som fan att man måste kunna ta en refusering och ändå kämpa vidare. För hur stor är chansen att man blir utgiven på första försöket, eller ens andra eller tredje?

    Jag måste våga misslyckas, så är det bara. Och lära mig något av det. Kanske till och med skratta åt mina misslyckanden. Den ständiga kampen med självkänslan och den personliga utveckligen, den pågår nog livet ut.