• tankar

    Det här med barnvakt

    Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt.

    Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte.

    Han: vart bor ni inatt då?

    Vi: nej men vi åker hem sen.

    Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll?

    Vi (tittar lite förvirrat på varandra): eh ja, precis…

    Såhär i efterhand kan jag tycka att vi borde tagit in på hotell, haft en helt barnfri natt med sovmorgon och allt, för hur ofta händer det? Men så tänkte vi inte då, uppenbarligen.

    Det tycks vara vanligt i Nya Zeeland att folk anlitar en barnvakt för en kväll, oftast nån ung tjej som vill tjäna lite extra pengar. Kanske är det vanligare när barnen är lite äldre, jag vet inte. Men det känns så främmande för mig, att någon vi inte känner ska hänga i vårt hus en kväll och ta hand om barnen. Känns väldigt amerikanskt av någon anledning, förmodligen för att det ofta förekommer i amerikanska filmer och serier.

    Vår nya granne har en femtonårig dotter och igår var vi där och hälsade på. Hon lekte med både Lockie och Felix och det märktes att hon hade god hand med barn. Jag började fundera på om vi skulle ta och fråga henne någon gång. De har dessutom en hund som jag erbjöd mig att gå ut på promenader med eller ta hand om ifall de behöver hjälp. Tjänster och gentjänster liksom. Men det får nog vänta tills Felix blir lite äldre.

    Ikväll ska vi alla fall ut och äta middag med Todds familj. Dock inte utan barn, men det blir trevligt ändå.

    En kväll för många år sedan, när vi var nyförlovade och barnfria i Italien.

    6
  • Litteratur

    Växa – inte lyda

    Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen.

    Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum.

    Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå barnet kommer springandes direkt, åtminstone i nio fall utav tio. Tills de är stora nog att se igenom det där.

    Det händer rätt ofta att jag drar till med det, i ärlighetens namn. Men vad är det egentligen jag gör? Jag hotar att överge mitt barn, att åka iväg och lämna honom själv. Det är ju fruktansvärt. Och såklart något som jag aldrig någonsin skulle göra, men hur kan det då vara okej att säga att jag ska göra det? Det är ju nästan lika illa. Härmed lovar jag att aldrig någonsin komma med det tomma hotet igen.

    Han ägnar ett kapitel åt att skriva om skam, vilket är otroligt intressant. Han talar om röd skam som kan kopplas till en specifik händelse och därmed är lättare att hantera. Det som är värre är om man har många upplevelser av röd skam och det till sist övergår i vad han kallar för vit skam – den sortens skam som är kopplad till ens person, som får en att känna sig fel. Den är inte lika lätt att råda bot på.

    Att läsa böcker om föräldraskap kan ju lätt få en att hamna i ett mörkt hål av självanklagelser: hur många gånger har jag oavsiktligt kränkt mitt barn, skammat hen, skrikit när jag borde ha behållit lugnet, ignorerat när jag inte orkat, inte varit närvarande, osv. Det finns så mycket man kan göra fel. Så. Himla. Mycket. Men det är också alltför lätt att drunkna i dåligt samvete, för det är omöjligt att vara perfekt. Det är lönlöst att försöka sträva därefter.

    Därför var det också så tröstande att lyssna på detta avsnitt i boken:

    Barn behöver inte en perfekt barndom, de behöver en tillräckligt bra barndom. Det betyder en barndom som oftare varit fylld av respekt än brott mot integriteten, oftare varit glad än ledsam, oftare varit trygg än otrygg, oftare varit varm än kall, oftare präglad av närhet än av ödslighet.

    Så klokt. Läs boken, alla föräldrar eller blivande föräldrar. Och andra också för all del!

    1
  • Allmänt

    Vansinnigt trött på att inte få sova på natten

    Den eviga frågan som småbarnsförälder: när blir det bättre med sömnen? Trots att jag har gått igenom hela bebisfasen en gång förut så minns jag inte riktigt. Inte sov väl vår äldsta såhär dåligt? Eller hur var det egentligen? Till viss del förtränger man nog. Eller också glömmer man helt enkelt. De första 1-2 åren är en enda stor dimma.

    Igår var jag så trött hela dagen att jag började känna mig sjuk. Ni vet när man blundar och rummet hamnar i gungning lite. Eller att man fryser fastän det är soligt och sjutton grader varmt. Todd var inne och kollade på skor, då passade jag på att luta bilsätet bakåt och vila en stund på parkeringen medan barnen sov där bak.

    Dagar som dessa känner jag såhär: det spelar ingen roll hur mycket jag planerar och strukturerar upp dagen, det spelar ingen roll att jag vill sätta mig och jobba med uppgifter eller skriva. Det spelar ingen roll att jag vill leka med barnen. För allting fallerar när sömnbehovet inte ens är någotsånär täckt. Vissa dagar fungerar man inte riktigt som människa och att då prestera något känns helt otänkbart.

    Vi åkte till Mariebergsskogen och inne på caféet drogs min blick genast till en mamma med två små i samma ålder som mina. Hon såg så strålande pigg ut, hon skrattade, hon busade och hon lekte. Hon har nog oändligt med tålamod, tänkte jag. Och jag vet, på en bra dag hade det lika gärna kunnat vara jag. Men på en dålig dag tänker jag inte så. Då ser jag istället henne som någon sorts supervarelse, höjer henne upp till skyarna samtidigt som jag själv känner mig pytteliten och grämer mig över att jag knappt orkar svara på tilltal från min treåring, än mindre sätta mig och förklara saker på ett pedagogiskt vis.

    Det är så onödigt, till och med destruktivt, att hålla på och jämföra sig på det där sättet. Men när jag redan känner mig skör så händer det liksom per automatik. Innan jag vet ordet av, innan jag hinner tänka ”stopp nu, Mirjam!” så står jag och känner att det är något som skaver och först då inser jag vad det är jag håller på med. Att trycka ner sig själv när man redan känner sig låg, vad ska det vara bra för?

    Hur som helst. Angående sömnen så tänker jag väl att det är dags att sluta med nattamningen snart, men det känns inte som ett projekt jag vill ta tag i nu när vi är på semester (av hänsyn till de som vi bor hos). En del av mig vill fortsätta amma längre, pga att det är enkelt och mysigt och jag vill tillgodose hans behov. Tänker dessutom att det finns många fördelar med att låta bebisen styra själv och inte avsluta för tidigt. Men det kan inte heller ske på bekostnad av mitt välbefinnande. Ibland måste jag kunna tänka på vad som jag själv skulle må bäst av och hur mycket jag orkar. Det är ju inte som att han kommer må dåligt i längden om han inte får ligga och snutta på mig nätterna igenom.

    3
  • tankar

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.

    0