• tankar

    Att ha tvåspråkiga barn

    Det här med tvåspråkighet är något jag tänker mycket på nu när vi inte bor i Sverige. Jag är väldigt mån om att prata svenska med mina barn. Undantag görs egentligen bara ifall det är andra engelsktalande barn med och jag inte vill exkludera dem. Men i regel håller jag mig till svenska. Vår treåring pratar på som bara den nu men allra helst på engelska.

    Och jag oroar mig ibland för att han kommer gå miste om svenskan, att han inte kommer vilja prata. Samtidigt vet jag att han suger åt sig allt, och att han förstår i princip allting som jag säger. Men när jag ber honom svara mig på svenska brukar han bli ibland bli lite vresig och bestämt hävda: no, I speak English!

    Jag försöker lirka, säger att när vi åker till Sverige så kommer alla prata svenska där vet du, då är det jättebra om du också kan prata svenska. No, everyone speaks English, säger han. Sedan kommer man inte så mycket längre. Försök förklara för en treåring att hen har fel, det är en närmast omöjlig uppgift. Stundtals tänker jag att jag likaväl kan lägga ner och bara prata engelska med honom, men så påminner jag mig själv om att han kommer uppskatta att ha två språk om sisådär tio-femton år. Dessutom skulle det kännas allt för märkligt att inte prata svenska med honom längre – det är ju vårt språk, har alltid varit vårt språk.

    Jag diskuterade det här med en bekant häromdagen. Hon kommer från Island och har bott här i några år. Hennes barn pratar också mest engelska och hon sa att hon ofta själv svänger över till engelska när hon vill vara helt säker på att de ska förstå. Men jag tänker att man gör dem en björntjänst då, om man liksom förutsätter att de inte förstår det andra språket lika bra.

    Vi pratade om besvikelse häromdagen, jag och min son, och så blev jag osäker på om han faktiskt känner till ordet besviken på svenska. Så jag frågade om han vet vad det betyder. Han svarade: Yes, it means that you have a picnic and it starts to rain. Ett så adekvat exempel för att gestalta känslan av besvikelse ändå. Kände mig minst sagt stolt. Min poäng är att barn förstår så mycket mer än man tror.

    Och det svenska språket finns där inom honom, det vet jag ju. Även om han väljer att prata engelska nu. Min isländska bekant berättade att de ska tillbaka till Island och bo där ett år, och hon sådde ett litet frö hos mig när hon berättade om deras planer. Jag tänker att om vi nu ska bo kvar här så kan vi kanske bo i Sverige i ett år i alla fall, någon gång. Det vore fint. Tänk dessutom vilken skillnad det skulle göra när det gäller språkutvecklingen. Jag frågade min son idag, mest för skojs skull, om han skulle vilja bo i Sverige någon gång. Yes, svarade han. Och sedan, lite eftertänksamt: can we move there today, mamma?

    Om det ändå vore så enkelt.

    0