Snälla människor

Häromdagen var jag och handlade med barnen. Regnet öste ner medan jag ägnade mig åt att stuva in matkassar plus en skrikande Felix som definitivt inte ville in i bilen. Samtidigt stod Lockie och skrek åt mig att göra paraplyet till rätt storlek åt honom. Helt rimligt krav från en fyraåring för övrigt. Krymp paraplyet åt mig tack. Jo men visst.

Mitt uppe i detta svettiga pulshöjande projekt kom en kvinna, som parkerat precis intill, fram till mig och frågade om jag var klar med kundvagnen. Ja, svarade jag, något stressad, i tron att hon enbart frågade för att hon ville ha den. Men istället fortsatte hon med att säga: “I’m gonna bring it back for you, okay? Cause I know what it’s like.” Jag: “Oh my god, you’re amazing. Thank you so much!”

Och iväg gick hon i regnet, för att ställa tillbaka min kundvagn. Fastän hon redan hade handlat visade det sig, så hon skulle inte ens åt det hållet. Hon tog helt enkelt en extra tur bara för att hjälpa mig.

Tänkte på det här resten av dagen och kände mig så tacksam gentemot henne. En till synes liten grej som verkligen gjorde skillnad. Inte bara på en praktisk nivå utan framförallt mentalt och känslomässigt. Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna, avsevärt mindre stressad och irriterad.

När jag sedan försöker skriva om det, om att känna tacksamhet och vara en fin medmänniska, så känns det som att jag bara slänger ur mig tomma fraser. Lite fånigt liksom. Som att jag läst Paulo Coelho och plötsligt blivit drabbad av inspiration. Kanske är det hos mig problemet ligger. Kanske borde mitt nyårslöfte bli att sudda bort lite av det cyniska. Sudda, sudda bort min sura min.

Men faktiskt, hur klyschigt det än må låta, så inspirerade hon mig till att bli bättre på att själv utföra små hjälpsamma handlingar i vardagen. Så det borde definitivt hamna bland mina nyårslöften. Pay it forward.

Close Menu