Skrivande

Skrivande och självtillit

Att syssla med någon form av skapande innefattar onekligen ett visst mått av både självkritik och tvivel, att inte alltid lita på sin förmåga. Duger det jag skriver? Duger jag? Varför ägnar jag mig ens åt det här när så många andra kan göra det så mycket bättre? Det eskalerar ofta snabbt när man öppnar den där dörren, och det enda alla de där frågorna leder till är att man trycker ner sig själv och stryper den kreativa processen.

Jag har skrivit i ganska många år nu. Olika mycket i olika perioder, och förvisso mestadels för byrålådan. Det är först nu som jag försöker ändra på det. Men ändå, skrivandet har alltid funnits där. Det har varit min följeslagare, min tillflyktsort, min ångest och min lycka. Mitt behov. Och ändå har jag inte lärt mig att stänga av den där kritiska rösten.

Såhär skriver Elisabeth Rydell i sin essäbok Skrivandets sinne:

Modigt skriva ner orden på pappret, ett par stycken bara. Titta på dem en stund och se vad som händer. Om de självdör eller om de överlever natten. Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda lite ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig.

Hon beskriver det så träffsäkert, hur förödande det är för skrivandet när tvivlen tar över. När självtilliten tryter. Att ha en inre kritiker är såklart nödvändigt för att ta sig vidare och utvecklas, men det är så viktigt att kunna stänga av den under själva skrivprocessen. Man måste nästan snarare ha en övertro på sin förmåga, försätta sig i ett tillstånd av hybris. Hur ska man annars ro det i land, att skriva färdigt en hel roman eller novellsamling eller vad det nu är man skriver på.

Det händer att jag försätts i den sinnesstämningen, att jag känner mig oövervinnelig och att ingen liten inre kritiker kan sätta stopp för mitt ordflöde. Andra gånger hasar jag mig fram, en illa konstruerad mening i taget. Raderar och börjar om. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Är jag extra kritisk för att jag har en dålig skrivdag eller har jag en dålig skrivdag för att jag är extra kritisk? Det är inte alltid så att det rör sig om kritik heller, utan det kan lika gärna vara detta att börja analysera, att gå in och peta i texten. Att befinna sig alldeles för mycket i huvudet istället för att bara skriva, hitta det där som bränner och ösa därifrån.

Jag tittade på ett youtube-klipp med Monika Fagerholm, där hon pratar om skrivprocessen och skrivmetoder. Hon sa så otroligt många bra saker (ska skriva ett helt eget inlägg om det) men vill avsluta med något som jag fastnade extra mycket för. Hon pratade om att inte se texten med någon annans ögon, vilket kan låta luddigt, men såhär: vi har alla olika blickar inom oss, till exempel kritikern, den duktiga flickan, den som vill vara litterär, den som vill vara alla till lags, etcetera. Man måste stänga av allt det där och se texten med sina egna ögon, enbart. Om man är upptagen med att tänka på att det ska vara litteratur, så missar man hela poängen med vad skrivande är. Skrivande är att gå rakt in sig själv och få med något därifrån som bara är ens eget uttryck. Då gäller det att försöka hitta den där självtilliten och hålla fast vid den.


Vill du läsa mer om Elisabeth Rydells essäbok (och andra skrivböcker) så har jag skrivit om det här.

Bild från Unsplash.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *