Allmänt

Semesterparadoxen och den dåliga bloggaren

Igår kväll kom vi tillbaka till Karlstad efter en fin, men intensiv, långhelg i Göteborg. Som vanligt brukar det bli så att hela familjens dåliga humör kulminerar framåt slutet av resan, när alla är lika orkeslösa/hungriga/bitska. Den här gången inträffade det i Nordstan, ett ställe som ju kan få vem som helst på dåligt humör. Det var några timmar innan tåget skulle gå och flera intensiva dagar utan tillräcklig sömn som tog ut sin rätt. Men allting löste sig, vi blev glada igen, vi fick mat, barnen somnade. Och det var hur som helst inte det jag skulle skriva om nu.

Jag har tänkt på det här med att vara på semester och att jag har haft en bild av att jag kommer ha all tid i världen (okej inte riktigt, men nästan så) att sitta och skriva, ta det lugnt, gå långpromenader och filosofera. Kan väl inte påstå att det har varit riktigt så hitintills. Ibland glömmer jag att ta med i beräkningen att vi reser med två små barn. Och ibland glömmer jag nog också att jag måste bli bättre på att aktivt gå undan, stänga in mig, säga att nu ska jag sitta och skriva en stund. Men samtidigt vill jag passa på att umgås med alla så mycket som möjligt nu medan vi är här, såklart.

Så jag hamnar på efterkälken med allt annat, det vill säga bloggen, skrivandet, läsandet, uppgifterna som jag behöver göra till Friday Lab. Jag tänker på manuset som ligger där och påkallar min uppmärksamhet och jag längtar efter att verkligen dyka in i det igen, inte bara skriva små snuttar här och där. Men det får vara okej att det sätts på paus just nu. Det försvinner ingenstans. Vi har den här begränsade tiden i Sverige nu och jag vill ta tillvara på den. Vill ge mig själv ett visst mått av lugn och ro också, så jag inte kommer hem och känner att jag behöver semester efter semestern.

Satt på tåget tillbaka från Göteborg och hade lite ångest över att jag (återigen!) hade glömt att ta bilder. Jag får kanske se det som något positivt att jag har njutit av att vara i nuet så mycket att jag inte haft en tanke på att ta fram kameran och dokumentera. Men ändå. Tråkigt att inte ha så många bilder från helgen. Känner mig dessutom som en dålig bloggare. Jaja, det är som det är. Ska inte lägga för stor vikt vid det. Det var, som sagt, en intensiv helg.

I fredags var jag ute med några kompisar och före detta kollegor. Åt god mat och hade en väldigt fin kväll. Dagen därpå begav vi oss till Hisingen, våra gamla kvarter. Träffade en kompis och grillade uppe på Ramberget. Barnen sprang omkring och samlade kottar och pinnar. Undrar hur stora de kommer hinna bli nästa gång vi ses.

Sedan hälsade vi på våra gamla grannar. Så märklig känsla att vara tillbaka utanför lägenheten som vi bodde i. Där Lockie spenderade sina första två år i livet. Där vi brukade gå runt på kullerstensgatorna för att få honom att somna när han var bebis. Willysbutiken som vi alltid handlade i. Fortfarande samma kvinna som satt utanför, som sken upp när hon såg oss. Frågade vad bebisen heter. Felix, sa jag. Åh, det heter mitt barnbarn, svarade hon. Det var som att ingen tid hade passerat alls, som att bara slungas tillbaka, och plötsligt kändes Nya Zeeland som en så avlägsen plats. Hemma, men ändå inte.

På söndagen åkte vi till Majorna där det var megaloppis. Trängdes bland massa folk, hittade kläder till barnen och en del till mig själv. Åt pizza till lunch på en kvarterskrog. Såg bekanta ansikten. Träffade gamla kollegor från kaféet som både jag och Todd jobbade på. Tänkte på när vi bodde precis där, mitt emot kaféet. Vid plaskdammen. En annan tid, ett annat liv.

Såhär såg vi ut på den tiden. För ungefär sju år sedan.

Sedan åkte hela trötta familjen hem från megaloppisen och somnade tidigt. Och så blev det måndag och dags att lämna Göteborg. Tack för den här gången, underbara stad och underbara människor.

1

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *