Roadtrip, kreativa barn och lite bloggmotstånd

img_3916-1

Tänkte bjuda på en liten sammanfattning av hur de senaste dagarna sett ut eftersom jag ju inte uppdaterat bloggen alls den senaste veckan. Mars ska bli en bättre bloggmånad, det får bli ett av mina mål. Av någon anledning har jag haft så ofantligt lång startsträcka den senaste tiden, när jag ska skriva blogginlägg. Då blir det ju lätt så att motivationen tryter. Jag vet inte vad det beror på. Att jag överanalyserar? Tänker att jag måste ha hela inlägget utstakat och så kommer jag inte vidare efter första meningen. Kanske är det något sånt. När jag väl släpper det och kommer igång så tycker jag ju om att skriva här.

Jaja, nog om det. I fredags åkte vi upp till Christchurch eftersom Todd skulle resa iväg till Fiji på en jobbresa. Jag har alltså åtta dagar själv med barnen att se fram emot. Dag tre avklarad och än så länge har det gått fint. Mestadels. Fick jag ett smärre utbrott tidigare ikväll och smällde igen köksdörren lite väl hårt? Kanske. Men jag sa förlåt och vi kramades efteråt, så jag känner att jag kan släppa det med gott samvete.

Efter att vi släppt av Todd på flygplatsen åkte vi raka vägen till Oamaru, där svärföräldrarna bor. De var inte hemma men jag skulle sova där en natt med barnen, för att bryta upp resan lite. Min plan var att jag skulle sitta och skriva färdigt en novell till Ekström & Garays novelltävling. Men efter resan och efter att ha sprungit efter Felix mer eller mindre konstant hela dagen så orkade jag inte. Skrev dock färdigt den och skickade in idag.

Det här med att vara hos någon annan när man har en vild 1,5- åring förresten. Herregud, så stressande det kan vara. Och då är de verkligen inte sådana människor som har massa prydnadsgrejer överallt och där barnen inte får röja runt. Men ändå. Jag är mer orolig för att han ska skada sig. Dessutom har de en lång rad med tomatplantor precis utanför huset, och jag vet inte hur många gröna tomater Felix ryckte loss. Han är liksom i den åldern där han inte har språket tillräckligt mycket för att man ska kunna förklara eller resonera, så han blir helt enkelt vansinnig när han inte får göra exakt som han vill. Ja, jag behöver väl inte förklara hur 1,5-åringar är. Han är oerhört krävande och hejdlöst rolig på samma gång.

På lördagen åkte vi ner till lekparken och till en marknad. Det var ett triathlon där också så vi passade på att kolla på det en stund. Och Lockie sprang i ett stort hamsterhjul för barn. Alla var nöjda.

På marknaden hade de ordnat med en så fin grej. En serietecknare var där, och medan barnen fick måla egna teckningar för att ge till honom så målade han till barnen. Lockie ville såklart vara med på ett hörn.

Han målade en brandbil och fick tillbaka ett jättefint lejon. Så fin idé ändå. När jag ville ge honom en slant avböjde han och sa att idag handlar det bara om barnen.

Sedan åt vi middag tillsammans med svärisarna och min svägerska. Klockan hann bli närmare nio innan jag hade stuvat in packning och barn för att köra hem till Dunedin.

1

Lämna ett svar

Stäng meny