Reflektioner efter första dagen i självisolering

Då var dag ett av cirka trettio dagar i självisolering avklarade. Ärligt talat känns det märkligt att kalla det självisolering. Det låter så hårt, som om vi sitter inlåsta och inte får gå ut överhuvudtaget. Men samtidigt har det nog inte riktigt sjunkit in ännu. Jag var ute och sprang tidigare idag och gatorna var väldigt, väldigt tomma. Stötte på några enstaka löpare och några som promenerade hunden.

När Todd handlade imorse kunde han äntligen köpa mjöl, efter att det varit slut på hyllorna varje gång vi handlat de senaste två veckorna. Utanför mataffären stod någon vars jobb är att sprita händerna på alla som kommer in i butiken. En polis befann sig också där, spatserade runt bland hyllorna för att hålla koll på läget gissar jag. De släpper bara in ett visst antal personer åt gången och ser helst att man åker själv till affären, samt att man utser en person från hushållet som handlar varje gång. Det sista kan de förstås inte kolla upp, men jag antar att man inte blir insläppt om man försöker handla hela familjen.

Mina känslor inför detta just nu är att jag är betydligt mindre orolig än vad jag trodde jag skulle vara. Flera av mina kollegor verkar betydligt mer bekymrade över hela situationen. Så vad beror detta på? Är jag för naiv för att inse allvaret? Nej, ärligt talat tror jag att följande insikt äntligen (och då menar jag äntligen) har landat i mig – det finns ingen mening med att oroa sig över något man inte kan påverka. Och en pandemi är i allra högsta grad något jag inte kan påverka. Förutom att såklart göra vad jag kan för att undvika spridningen. Men mer än så kan jag inte göra. Vad som händer med ekonomin är bortom min kontroll, vad som händer med mitt jobb är också bortom min kontroll.

Och om jag ska vara helt ärlig så betyder det här avbrottet att jag får en chans att göra det jag vill göra, det vill säga jobba hemifrån. Jag får möjlighet att skriva mer, påbörja en kurs som jag köpte nyligen, planera och sätta upp mål. Helt smidigt är det kanske inte när vi samtidigt har två barn hemma som behöver sitt när det gäller aktiviteter. Men vi är också två vuxna och kan turas om. Den här veckan har Todd semester vilket ger mig mer tid till det jag behöver göra. Nästa vecka kommer han jobba mer och då får jag ta barnen mer.

Idag var det mycket målande på schemat.
Och kakbak.

Sammanfattningsvis trivs jag med tillvaron just nu, bortsett från att vi är mitt i en pandemi, men det orkar man ju inte tänka på hela tiden. Men efter ett par veckor i självisolering kommer jag kanske inte se lika positivt på tillvaron heller. Det återstår att se.

2

Lämna ett svar

Stäng meny