Litteratur

Recension: Testamente av Nina Wähä

Nina Wähäs nya roman Testamente är ett storslaget familjeepos, myllrande och färgstarkt, och hon håller ett stadigt grepp om läsaren fram till sista sidan. Det handlar om familjen Toimi. Tiden är åttiotalet, platsen Aapajärvi i Tornedalen. Berättelsen tar sin början med att Annie, den äldsta systern, motvilligt återvänder hem till Tornedalen. Där är det något som ligger i luften, hemligheter som uppdagas och något slags uppgörelse som stundar.

Vi får lära känna tolv syskon, eller fjorton om man räknar de två som har dött, en förtryckande far och en mor som har nått sin gräns. Och när jag säger lära känna så menar jag verkligen lära känna, för Nina Wähä gräver sig in på djupet hos varje karaktär och trots att de är så många så lyckas hon ge dem alla tillräckligt med utrymme. Varenda en känns komplex, levande, varsamt mejslad. Pentti, fadern, är som en ond mörk kraft kring vilken resten av familjen ständigt cirkulerar, förhåller sig. ”Hans hjärna var som ett minerat landskap. För den utomstående fanns ingen logik men för hans barn, som vuxit upp och fostrats av detta, så visste de exakt hur han skulle reagera i varje given situation.”

Porträttet av Siri, modern, är ömsint och rått, och Nina Wähäs gestaltning av moderskapet som sådant är lysande. Men också hur Siri som femtio-någonting försöker finna sig själv på nytt, och upptäcka sin sexualitet, inse att hon faktiskt har en egen sexualitet, efter åratal i ett äktenskap där den inte fått något utrymme alls. ”Genom det tunna nattlinnet såg hon konturerna av sin kropp. Hon strök med händerna över brösten, ner över revbenen, förbi midjan och stannade så vid höfterna. Så stod hon och speglade sig, vred och vände på sig. Går det att älska mig? tänkte hon. Finns jag?”

Genom en tydlig berättarröst, som med jämna mellanrum träder fram och talar direkt till läsaren, får vi följa de olika karaktärerna och historien vecklar på så vis ut sig i många förgreningar, för att sedan återkomma till roten, till Tornedalen och barndomshemmet.

Det är komplexa frågor som både uttalas och går att läsa mellan raderna i Wähäs roman. Vad är det som avgör vilka vi blir som människor? Hur kommer det sig att vissa stannar på samma plats hela livet medan andra knappt kan vänta med att ta sig därifrån? Frågor om arv och miljö, om tillhörighet och längtan bort.

Handlingen drivs framåt av hemligheter, av att nya saker uppdagas, och berättaren placerar ut små ledtrådar och cliffhangers, ofta genom att tala direkt till läsaren. Det skapar en spänning och ett driv i texten men samtidigt har Nina Wähä ett språk som man vill insupa, läsa långsamt och njuta av. ”Han mindes den tidiga barndomen som genom ett draperi, likt dem som skiljer patienter åt på sjukhusen. Att det funnits en sorg, och en tyst gråt, men han kunde nästan inte skilja det från en dröm. Kanske var det bara en dröm?”

Jag ville inte sluta läsa om den dysfunktionella familjen Toimi och deras förehavanden, och den redan gedigna romanen kunde för min del gärna ha fortsatt i ytterligare ett par hundra sidor.

TESTAMENTE

Författare: Nina Wähä

Förlag: Nordstedts

Finns att köpa här och här.

7

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *