Vad vi har ägnat oss åt de senaste två månaderna

Idag har det hänt spännande grejer, så nu sitter jag och firar med ett glas vin, choklad och Let's dance. Vi har nämligen skickat iväg min visumansökan till Nya Zeeland. Äntligen. Det var med skräckblandad förtjusning vi såg den dimpa ner i postlådan. Jag tror att vi började med den i slutet av januari så ungefär två månader har det tagit. Vad har vi behövt göra då? Förutom att fylla i själva ansökan (som är nästan trettio sidor), så har vi översatt dokument, fått certifierade kopior, skrivit ut foton, jag har genomgått läkarundersökning, fixat personbevis, fått utdrag ur polisregistret, m.m. Och icke att förglömma - betalat en massa pengar. Så nu är det bäst att det beviljas. Fast jag kan inte tänka mig att det inte skulle göra det. Vi har varit tillsammans i åtta år, har bott ihop i ungefär sex år och vi har ett barn ihop. Dessutom har vi…

Det är natten

Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst - tillbaka till boken. Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva ett anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska…

Vassa föremål

Rubriken syftar alltså inte på boken Vassa föremål av Gillian Flynn, utan på reella vassa föremål. För här sitter jag med gipsat ben och tycker lite synd om mig själv. Det är det oväntade resultatet av att jag råkade tappa en kökskniv på foten när jag stod och hackade lök. Tror att jag skulle öppna en låda och kniven liksom bara slant ur handen (hur står det egentligen till med min reaktionsförmåga?). Kniven var oturligt nog nyss vässad och ungefär så vass som den kunde bli. Ännu mer oturligt var att den landade med spetsen nedåt precis ovanför min stortå, vilket resulterade i att två senor gick av. När det inträffade tänkte jag att jag förmodligen skulle behöva sy ett par stygn, men att jag skulle sitta här med gips drygt en vecka senare fanns inte i min tankevärld. Så fyra veckor med gipsad fot nu och sedan rehabilitering. Känns lite fånigt…

Allting samlat

Jag behöver rätta mig själv angående förra inlägget. Eftersom jag nu har importerat min gamla blogg så är första inlägget från december 2006. Alltså över tio år sedan. Det känns helt absurt när jag tänker på det. Då hade jag bott i Göteborg i ungefär ett års tid, var bara 21 år (!), läste svenska på universitetet, ställde såklart även då de eviga frågorna om vad jag ska göra med mitt liv, etc. Och det där första blogginlägget handlade också, hör och häpna, om att komma igång med skrivandet, att som jag skrev "knuffa mig själv i rätt riktning". Jag börjar se ett mönster. Hur som helst så känns det lite märkligt att nu ha alla blogginlägg samlade på ett och samma ställe. Så många olika delar av mitt liv som jag exponerar. Har lekt med tanken på att skriva anonymt, mest bara för att känna att jag inte ska…

Att sätta ena ordet framför det andra

Följande skrev jag när jag startade den här bloggen, 2010. Det allra första inlägget. Jag fryser om fötterna. Och idag ska jag börja blogga. Solstrålarna ligger och trycker på mot köksfönstret och liksom förstärker lagret av smuts och jag tittar ut på omvärlden men ser inte mycket mer än ett par hus, och bilar som kör förbi långt borta. Jag spelar musik på min laptop; ljudet är ihåligt och gnyende som något litet och desperat i en för stor värld. Björken svajar godmodigt här utanför och slänger sina gula löv till marken. Idag; mitt i hösten, mitt i allting, är det dags att börja sätta ena ordet framför det andra. Sedan dess har det blivit ett ganska sporadiskt bloggande. Inte tillnärmelsevis så mycket som jag hade önskat. Jag tänkte skriva något om att saker har en förmåga att komma emellan, men sedan insåg jag att det bara är en dålig ursäkt.…

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Sist jag skrev var det september. Nu är det januari, vi är snart tre veckor in på det nya året och jag sitter utomhus och skriver. Fågelsång omkring mig. Klockan är tio på morgonen och solen värmer mig alldeles lagom mycket. Nya Zealand. Denna magiska plats. Om fyra dagar flyger vi hem. Jag vet att det är en klyscha, men det känns verkligen som att vi kom hit alldeles nyss. Hur kan en månad gå så fort? Återigen dags att ta sig an den cirka 30 timmar långa flygresan med en ettåring som har mer spring i benen än någonsin. Men det gick relativt bra förra gången så vi kommer nog fixa det igen. Jag har inte hunnit skriva, inte tagit mig tiden. Aldrig tillräckligt med tid. Tror att jag måste börja skriva på nätterna, göra som Moa Martinsson. Hon hade sex ungar och ägnade nätterna åt att skriva. Så vad…

Konsten att planera sin tid

Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten. För övrigt är jag i…

Då börjar vi om

Mitt skrivbord är överbelamrat med post-it-lappar, böcker, kladdiga A4-papper. Ord, ord, massvis med ord. Jag försöker göra rätt den här gången. Ha en ordentlig plan innan jag börjar skriva. Förvisso har jag redan börjat skriva, men ändå. Just nu har jag pausat skrivandet och är helt inne byggandet av det så kallade skelettet. Tidsplan, dramaturgiska kurvor, vändpunkter, nyckelscener. Det går runt i huvudet. Jag pendlar mellan en känsla av att jag har bra överblick, till att överväldigas av det kaos som råder. Och min inre kritiker lever och frodas som aldrig förr, givetvis. Jag försöker hålla  denna undan tills jag kliver in i redigeringsfasen, vilket ligger långt, långt framför mig. Men just nu vill jag lik förbannat allra helst in och peta i texten och radera det mesta. Det andra problemet jag har, förutom den förödande självkritiken, är att jag har så hiskeligt svårt att bestämma mig. Det dyker upp nya…

Close Menu