• tankar

    Min ambivalenta inställning till sociala medier

    Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig.

    Vad är det, säger jag.

    Ingenting, svarar han och flinar.

    Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg.

    Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram.

    Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket.

    Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn’t help but thinking, som Carrie skulle ha sagt.

    I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den. Skaffade en Facebooksida och ett nytt Instagramkonto. Från att ha haft ett privat Instagramkonto där jag la ut bilder sporadiskt och nästan bara på barnen så kände jag plötsligt en press på mig att lägga ut snygga bilder och komma på kloka eller vitsiga captions.

    Nästan utan att jag märkte det så började jag tänka lite annorlunda, man kanske kan säga att fokus skiftade för mig i vardagen. Det är lätt att hävda att sociala medier gör en mindre närvarande, och så är det ju i mångt och mycket. Å andra sidan, och det här kanske låter bakvänt, så upplever jag att det kan göra mig mer närvarande. Själva dokumenterandet leder till att jag tar tillvara på och minns små ögonblick i vardagen som annars kanske skulle gå mig förbi. Jag gör tillvaron till en berättelse, ett narrativ.

    Men, och det här är ett stort men, så fort man sjunker in i det där djupa hål som sociala medier också är, då är man inte så närvarande längre. När det slukar en massa tid som jag skulle kunna lägga på annat. Som att skriva till exempel.

    Anledningen till att jag bestämde mig för att använda sociala medier flitigare var ju för att jag ville satsa på skrivandet och jag insåg att en del av det handlar om att marknadsföra sig själv. Det är en förutsättning för att nå ut, få fler läsare och därigenom också utvecklas som skribent. Annars kan jag ju lika gärna skriva dagbok, aldrig publicera något. Men när skrivandet börjar handla mer om att skapa content och att jaga likes eller följare på Instagram, då kanske jag behöver stanna upp en stund. Fundera på vad som är viktigast och hur man hittar balansen. Det är ju inte meningen att det ska sno fokus från det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

    Vill inte heller framstå som bakåtsträvande och moraliserande, vilket lätt blir fallet när man talar negativt om sociala medier. Jag tycker ju att det är både användbart och roligt. Och som sagt – en oundviklig del om man vill marknadsföra något. Till exempel kommer det här blogginlägget såklart att läsas av betydligt fler om jag delar det på Facebook och Instagram. Får jag fler följare så betyder det dessutom fler potentiella läsare. Om jag i framtiden debuterar som författare så har jag också en stor fördel av att ha en plattform på sociala medier. Det fungerar ju inte som det gjorde förr i tiden – att en författare sitter på sin kammare och skriver och när boken är färdig så sköter förlaget marknadsföringen. Så i viss mån kanske jag bör kämpa för att öka följarantalet.

    Men det är dubbelt, och som jag skrev i rubriken så känner jag mig ambivalent. Jag vill använda det som ett verktyg för att nå ut och samtidigt behålla mitt fokus på skrivandet. Hade jag haft all tid i världen så vore det här inte ett problem, men med två småbarn så gäller det att prioritera och använda den dyrbara egentiden på rätt sätt.

    Hur känner ni inför sociala medier? Någon som delar min hatkärlek? Berätta gärna!

    1
  • vardagligt

    Ett foto i timmen

    Det är torsdag och känslan just nu är: kan det bli helg snart? Känner att jag desperat behöver den där andra föräldern hemma i ett par dagar, för just nu är jag TRÖTT. Men igår var jag piggare och då dokumenterade jag dessutom dagen genom ett foto i timmen, så låt oss titta på det:

    8.00. Vid det här laget hade jag redan varit vaken i drygt två timmar, men det här var den första bilden jag tog. På den fina utsikten och den fina himlen.

    9.00. Dags att lämna treåringen på förskolan. Kommer ihåg hur han klängde sig fast vid mig i början och nu bara: hejdå mamma, och så är han borta på två sekunder. Jättebra såklart, men lite mer kärlek kan man väl få. Föräldraskapet i ett nötskal – är det inte det ena så är det det andra.

    10.00. Hemma igen. Höll på att krocka på vägen hem eftersom jag hade solen i ögonen och var på väg att svänga ut framför en bil. Men det gick bra. Här har jag precis skrivit klart ett blogginlägg.

    11.00. Inne i stan. På väg in till Save Mart, som är en enorm secondhand-butik, för att leta efter ett par nya jeans.

    12.00. Hemma. Hittade inga jeans. Passar på att äta lunch medan bebisen sover. Rostade grönsaker och fetaost i pitabröd. Lyssnar samtidigt på Kropp och själ i P1, ett avsnitt om livsdrömmar. Väldigt intressant.

    13.00. Bebisen sover fortfarande och jag sätter mig för att skriva på mitt bokmanus. Känner mig lika motiverad som jag ser ut. Men jag har satt upp som mål att skriva varje dag den här veckan. Det behöver inte vara en lång stund, så länge jag ägnar någon tid åt det. Behöver få in en regelbundenhet och bryta ner det där motståndet som har byggts upp.

    14.00. Hann dock inte skriva så länge innan den här krabaten vaknade och så var det fullt ös igen. Durkslag och kastruller på golvet. En sammanfattning av livet just nu.

    15.00. Har precis hämtat på förskolan. Åker förbi det här caféet för att köpa en scones och sedan går vi till botaniska trädgården.

    16.00. Där springer vi omkring och leker kurragömma och klättrar i träd. Eller en av oss springer i alla fall.

    17.00. Matar fåglarna i botaniska trädgården. Det uppskattades tills en duva satte sig på hans arm och då urartade det hela.

    18.00. Dags att äta middag. Någon slags pizza på smördegsbotten med pumpa, ricotta och lite annat smått och gott. Älskar ugnsrostad pumpa. Med lite flingsalt och rosmarin. Mmm.

    19.00. Barnen sover. Jag är ensam hemma eftersom min sambo är borta med jobbet. Slår mig ner på soffan och funderar på om jag ska titta på något, läsa något eller skriva. Men sitter mest och stirrar in i väggen en stund.

    20.00. Bestämmer mig för att kolla på Gift vid första ögonkastet och äta en skål med glass. Sedan blev det inte några fler bilder eftersom bebisen satte igång med sina sedvanliga uppvak fram tills jag gick och la mig själv.

    Och det var den dagen!

    0
  • Skrivande

    Skrivande och självtillit

    Att syssla med någon form av skapande innefattar onekligen ett visst mått av både självkritik och tvivel, att inte alltid lita på sin förmåga. Duger det jag skriver? Duger jag? Varför ägnar jag mig ens åt det här när så många andra kan göra det så mycket bättre? Det eskalerar ofta snabbt när man öppnar den där dörren, och det enda alla de där frågorna leder till är att man trycker ner sig själv och stryper den kreativa processen.

    Jag har skrivit i ganska många år nu. Olika mycket i olika perioder, och förvisso mestadels för byrålådan. Det är först nu som jag försöker ändra på det. Men ändå, skrivandet har alltid funnits där. Det har varit min följeslagare, min tillflyktsort, min ångest och min lycka. Mitt behov. Och ändå har jag inte lärt mig att stänga av den där kritiska rösten.

    Såhär skriver Elisabeth Rydell i sin essäbok Skrivandets sinne:

    Modigt skriva ner orden på pappret, ett par stycken bara. Titta på dem en stund och se vad som händer. Om de självdör eller om de överlever natten. Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda lite ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig.

    Hon beskriver det så träffsäkert, hur förödande det är för skrivandet när tvivlen tar över. När självtilliten tryter. Att ha en inre kritiker är såklart nödvändigt för att ta sig vidare och utvecklas, men det är så viktigt att kunna stänga av den under själva skrivprocessen. Man måste nästan snarare ha en övertro på sin förmåga, försätta sig i ett tillstånd av hybris. Hur ska man annars ro det i land, att skriva färdigt en hel roman eller novellsamling eller vad det nu är man skriver på.

    Det händer att jag försätts i den sinnesstämningen, att jag känner mig oövervinnelig och att ingen liten inre kritiker kan sätta stopp för mitt ordflöde. Andra gånger hasar jag mig fram, en illa konstruerad mening i taget. Raderar och börjar om. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Är jag extra kritisk för att jag har en dålig skrivdag eller har jag en dålig skrivdag för att jag är extra kritisk? Det är inte alltid så att det rör sig om kritik heller, utan det kan lika gärna vara detta att börja analysera, att gå in och peta i texten. Att befinna sig alldeles för mycket i huvudet istället för att bara skriva, hitta det där som bränner och ösa därifrån.

    Jag tittade på ett youtube-klipp med Monika Fagerholm, där hon pratar om skrivprocessen och skrivmetoder. Hon sa så otroligt många bra saker (ska skriva ett helt eget inlägg om det) men vill avsluta med något som jag fastnade extra mycket för. Hon pratade om att inte se texten med någon annans ögon, vilket kan låta luddigt, men såhär: vi har alla olika blickar inom oss, till exempel kritikern, den duktiga flickan, den som vill vara litterär, den som vill vara alla till lags, etcetera. Man måste stänga av allt det där och se texten med sina egna ögon, enbart. Om man är upptagen med att tänka på att det ska vara litteratur, så missar man hela poängen med vad skrivande är. Skrivande är att gå rakt in sig själv och få med något därifrån som bara är ens eget uttryck. Då gäller det att försöka hitta den där självtilliten och hålla fast vid den.


    Vill du läsa mer om Elisabeth Rydells essäbok (och andra skrivböcker) så har jag skrivit om det här.

    Bild från Unsplash.

    0
  • vardagligt

    April

    Det är april. Numera är det mörkt ute när vi kliver upp på morgonen. Jag drar undan gardinerna och tittar ut över alla ljuspunkter som lyser upp, från så många olika människors hem. Undrar vilka fler som också är vakna nu, klockan 6.15. Som gnuggar sömmen ur ögonen efter en halvdan nattsömn. Som dricker kaffe och vaknar till.

    Det är april och det börjar bli vår i Sverige, men här är det höst. Vissa dagar är fortfarande varma, men på mornarna är det krispigt i luften. April kommer alltid vara vår för mig och det känns fortfarande konstigt med årstiderna här. Huset är kallt på morgonen och efter den långa sommaren påminns jag återigen om hur dåligt isolerade husen är på Nya Zeeland. Känns som att det blåser rakt in. Jag tänker att jag måste köpa nya varma sockor, en ny pyjamas.

    Treåringen säger att han vill mata bebisen. Jag låter honom och gröten hamnar överallt. En stund senare sitter de båda på golvet, bebisen ramlar omkull och han är direkt på plats. It’s okay, säger han. You’re alright. Ger honom en leksak. Bebisen tittar på sin storebror med tindrande blick och allting är bra i hans värld igen.

    Det är april och jag har varken läst eller hört ett enda aprilskämt. Jag skriver en text om skrivande och självkritik. Väljer att inte publicera den eftersom jag anser att den inte blev tillräckligt bra. Ler för mig själv åt det ironiska i detta.

    Jag gör en övning där jag ska föreställa mig själv som åttioåring och svara på frågor om mitt liv. Kan inte sluta analysera mina svar, tänka efter, stanna upp. Precis så som jag inte ska göra. Tänker att jag inte ens kan föreställa mig vilket land jag kommer befinna mig i om fem år, och definitivt inte om femtio år.

    Det är april och vi fixar pass till båda barnen. Nu kommer alla i familjen ha svarta pass förutom jag. Treåringen har fått Nya Zeeländskt medborgarskap. Nästa månad åker vi till Sverige, för första gången sedan vi flyttade hit.

    0
  • bilder,  Nya Zeeland

    Ett gäng bilder som jag glömt att jag hade

    Jag har varit dålig på att använda systemkameran på sistone. Det positiva med det är ju att man plötsligt upptäcker en del bilder som har legat där och skräpat utan att visas upp för världen. Så nu visar jag upp dem. Från vår senaste resa ner till Catlins som ligger ett par timmar söderut från Dunedin.

    Vi åkte så långt söderut man kan komma. Där hittar man den här tjusiga skylten. Slope Point heter platsen – southern most point of the South Island of New Zealand.

    Där fanns det får, precis som det gör överallt i det här landet. Dessa två var extra kärvänliga.

    Vi fick hålla hårt i treåringen som helst av allt ville springa i full fart mot klippavsatserna. Så härligt med barn och deras totala brist på konsekvenstänkande.

    Hanna var med på resan och ville också fotografera fåren.

    Som man kan urskilja från dessa träd så blåser det inte så lite där nere på sydspetsen.

    Det var de bilderna. Sedan åkte vi hem och passerade den här magnifika utsikten.

    0
  • vardagligt

    Några saker att glädjas åt

    Nu är det lördag förmiddag i denna del av världen. Jag är lite trött efter en sen kväll igår och inte tillräckligt med sömn i vanlig ordning. Men detta till trots så känner jag mig uppsluppen och glad. Det är härligt krispigt i luften och solen skiner.

    Bara det faktum att solen skiner kan ju ibland räcka för att göra en på gott humör. Men i mitt fall har jag flera bidragande orsaker till min uppsluppna sinnesstämning, nämligen följande:

    1. Att min blogg har länkats till på Sandra Beijers blogg. För några veckor sedan skrev Sandra ett inlägg där hon efterfrågade nya bloggar att läsa och ytterst ödmjukt så tipsade jag om min egen. Kom hem igår kväll till upptäckten att jag hade haft ovanligt många besökare på bloggen och blev så klart väldigt glad. Hoppas att några av er vill hänga kvar här med mig. Så roligt att få tips på massa andra bra bloggar också. Fint initiativ tycker jag! Finns förresten på Bloglovin’ om ni vill följa mig där.

    2. Att jag haft en utekväll. Ja, som sagt, igår kväll var jag ute för första gången sedan Felix föddes. Tror inte jag till fullo hade insett hur mycket jag behövde det. Att få sitta och prata ostört, avnjuta god öl, lyssna på fantastisk livemusik. Kom hem till T som satt på sängen med en sovande bebis i famnen. Han gråter varje gång jag försöker lägga ner honom, sa han. Så jag har suttit här sedan du gick. Min mobil dog för en timme sedan. Jag fick först lite dåligt samvete, men han bara log och sa: it’s fine, tonight was about you having a night off.

    3. Att jag har börjat yoga igen. Har yogat hela två gånger den här veckan. Korta pass visserligen, men det är alltid något. Jag har saknat mina stunder med Adriene. Min rygg behöver verkligen detta. Eller hela min kropp förresten. Och mitt psyke.

    Inte helt lätt att uppnå zen med en klätterapa omkring mig, men ändå.

    4. Att jag har påbörjat kursen Friday Lab. Det har jag ju redan skrivit om här, så jag ska inte gå in mer på det nu, mer än att återigen säga att jag är så himla glad att jag valde att gå med, och känner mig förväntansfull inför vad som komma skall.

    Okej, nu får det räcka innan jag börjar låta som någon välj lycka-guru. Snart är jag nog tillbaka till mitt vanliga mediokra humör. Kan ju inte vara glad jämt liksom, vad skulle det då bli för balans i tillvaron?

    1
  • tankar

    En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

    Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare.

    Toppen av isberget med böcker jag vill läsa.

    Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att klura ut vad jag vill göra verkar vara att kasta ut bete åt så många håll som möjligt för att sedan vänta och se var jag får napp. Vet inte hur pass effektiv metoden är. Kanske borde jag bara sätta mig ner och djupandas, meditera, samla mig en stund?

    Jag är ju dessutom mammaledig. Du borde ägna dig åt ditt barn och njuta av den här tiden medan du kan, säger den förmanande rösten inombords. Kanske är det så. Kanske kommer jag ångra i framtiden att jag hade så fullt upp med mig själv den där perioden när mitt minsta barn var bebis. Eller förresten; fullt upp med mig själv är när jag tänker efter en grav överdrift. Snarare har jag under så lång tid haft fullt upp med allt annat FÖRUTOM mig själv att en annan röst inombords nu ropar: men hallå, jag då?!

    Och det handlar för övrigt inte bara om något slags självförverkligande, det är en praktisk fråga också. Jag får ingen föräldrapenning längre och att överleva på en inkomst är inte direkt optimalt. Så om jag kan börja jobba hemifrån skulle det släppa den ekonomiska pressen betydligt. Att försöka hitta skrivjobb känns därför som en nödvändighet just nu.

    Men faktum kvarstår att jag går omkring med en viss inre stress. Jag inser att det är en fin linje mellan att känna sig inspirerad och att hamna i den här stressen över att saker och ting ska hända nu genast. Dessa eviga försök att finna balans i tillvaron. Min sinnesstämning får mig att tänka på ett stycke ur Sylvia Plaths dagböcker:

    Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärt begränsad.

    Innan någon oroar sig över att jag liknar min sinnesstämning med Sylvia Plaths, så kan jag försäkra er att jag inte är deprimerad eller suicidal. Känner bara igen mig i det där att vilja så fasligt mycket på en gång, och ångesten över att inte hinna med.

    Nåväl. Nu ska jag googla yoga for back pain och förhoppningsvis hitta ett bra pass med Adriene. Kanske uppnå zen en liten stund.

    Och ikväll ska jag gå ut för första gången sedan Felix föddes. Med tanke på den extrema separationsångest han är mitt uppe i just nu så kan det bli en utmaning för alla inblandade. Eller för de två här hemma i alla fall. Själv så överväger jag att sätta mobilen på ljudlös och njuta av kvällen utan eventuella avbrott.

    0
  • tankar

    Det här med personlig utveckling

    Jag har ju precis påbörjat en onlinekurs som heter Friday Lab. Idag var första föreläsningen och jag känner mig otroligt peppad på det här. Så fint att få starta dagen fullspäckad med inspiration, nya tankar och insikter.

    Jag tänker på hur mina föreställningar kring personlig utveckling tidigare har sett ut. Med risk för att låta lite arrogant så har jag haft en rätt så negativ inställning, har slagit det ifrån mig och tänkt att det där inte är för mig. Det där som alla tycks uppehålla sig med nuförtiden; att förverkliga sig själva och läsa självhjälpsböcker. (Man behöver såklart inte läsa självhjälpsböcker för att utvecklas, det är bara mina tråkiga fördomar som jag har haft.) Men jag inser nu att det nog mest har varit en försvarsmekanism, ett enkelt sätt att slippa försöka uppnå förändringar. För visst är det så mycket lättare att bara sitta kvar där man sitter, nöja sig och aldrig sträva efter något mer.

    Förvisso hävdar jag fortfarande att vi lever i ett samhälle som är alltför fokuserat på att prestera. Men personlig utveckling handlar ju om så mycket mer än det. Det är något som händer när man utmanar sig själv, kliver ur sin comfort zone, genomför det där som man kanske först kände ett litet motstånd inför. Små saker som får en att växa. Eller som ger nya perspektiv. Nu handlar den här kursen om mycket annat också, men den personliga utvecklingen utgör en stor del.

    Jag tänker på hur mitt år har sett ut hitintills. Jag har utmanat mig själv på olika sätt, testat nya saker. Därför känns det som ett naturligt steg att jag nu går den här kursen, det vill säga gör något som är helt och hållet nytt för mig. Vem vet vad det kommer leda till? Det jag tror och hoppas är att jag kommer hitta nya verktyg för att ta skrivandet till en ny nivå, att jag på sikt kommer kunna frilansa och livnära mig som skribent/översättare/lektör. Så att jag kan jobba hemifrån, styra över min egen tid och därigenom avsätta mer tid till det skönlitterära skrivandet. Det som jag i grund och botten vill ägna mig åt.

    Jag hoppas också att jag i framtiden kommer blicka tillbaka och tänka: 2019, vilket år det var. Det var då livet tog en ny vändning.

    0
  • vardagligt

    Saker som händer när man lider av sömnbrist

    Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig de senaste dagarna, men min kropp verkar ha fått nog. Igår gick jag omkring och småfrös hela dagen (trots att det var soligt), hade värk i både nacke och rygg och gick och la mig samtidigt som jag nattade Felix, det vill säga 18.45. Vet inte om jag någonsin har lagt mig så tidigt. Ändå känner jag mig dåsig idag också.

    Jag vet vad det är jag behöver – jag behöver sova ut en hel natt utan uppvaknanden cirka varannan timma. Felix sover bredvid mig i sängen så jag behöver inte kliva upp för att amma. Men ändå. Det kommer ikapp en till slut om man inte får sova ut. Tänk att få åka bort och sova på hotell en natt. Finns nog ingenting jag hellre skulle göra just nu.

    Hur som helst, det jag skulle komma till var att denna trötthet har manifesterat sig på olika sätt i min vardag. Jag glömmer saker och är allmänt disträ.

    Idag åkte jag och barnen iväg på ett event som låg en bit utanför stan. Vi hade fått biljetter av min svägerska och skulle möta upp henne och resten av familjen där. När jag parkerat och klivit ur bilen så inser jag att jag lämnat biljetterna hemma. Lockie har precis fått syn på en brandbil och är eld och lågor (hehe) och jag bara: nej men tyvärr, vi måste åka hem igen. SOM TUR ÄR så var de schyssta och släppte in oss ändå när jag förklarade situationen.

    Så vi hängde där i några timmar, ägnade oss åt ansiktsmålning, hoppa i hoppborg, spela minigolf. Typiskt roliga grejer för barn. Ett minus var att det regnade hela dagen.

    Glömde även helt bort att ta några bilder, förutom denna enda, så den får illustrera detta inlägg.

    När jag stod i regnet utanför en foodtruck och väntade på min mat, som tog en evighet, så var det inte bara en utan TVÅ personer som erbjöd sig att dela sitt paraply med mig. När den första personen fick sin mat och var tvungen och gå så kom en annan och knackade mig på axeln och bjöd in mig under hennes paraply. Så fint! Jag vet att jag generaliserar lite nu, men det känns som att en sådan grej aldrig skulle inträffa i Sverige. Det här med att vara nära främlingar är ju i regel något som svenskar inte uppskattar, inklusive jag själv. Därför kändes det ganska obekvämt att stå där och dela paraply med en främling. Men fint var det.

    Men för att återgå till mitt nuvarande förvirrade tillstånd. En annan sak som jag bara kan anta är en direkt följd av min sömnbrist är att jag tydligen glömt bort vad det är för tidsskillnad mellan Sverige och Nya Zeeland. Jag ska nämligen gå en onlinekurs (Friday Lab) och efter att jag anmält mig så upptäckte jag att föreläsningarna är på tisdagar 19.00 svensk tid. I mitt huvud fick jag det till tisdag 07.00 nya zeeländsk tid, vilket hade inneburit vissa problem eftersom Todd har jobbmöte och börjar tidigare på tisdagar. Så jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ta hand om båda barnen samtidigt som jag försöker delta i dessa online-föreläsningar. Har stressat upp mig över detta i flera dagar – Todd har till och med kollat med jobbet om han möjligtvis kan komma försent till jobbmötena – tills poletten plötsligt trillade ner idag och jag insåg att det blir på onsdagsmorgnar här. Kände mig både lättad och dum när jag insåg mitt misstag. Men mest lättad.0

  • Nya Zeeland

    Historien om hur jag hamnade på andra sidan jorden

    Låt oss börja med att backa bandet sisådär tio år. Jag var tjugotvå och ungefär så förvirrad som tjugotvååringar tenderar att vara. Ställde stora frågor som jag oftast inte hade några svar på. Jag minns den där perioden av mitt liv som glädjefylld och på samma gång turbulent. Jag bodde ihop med en nära vän och livet gick till stor del ut på att festa och sedan ta oss igenom bakfylleångesten tillsammans. Det gick i cykler: lyckan, ångesten, sedan lyckan igen.

    Alla känslor var så stora att de sprängde inuti, fick inte plats.

    Jag var rastlös. Tänkte att jag måste ta mig vidare, att livet måste innehålla mer än detta. En inneboende längtan i mig som ömsom lockade, ömsom drog tag i mig. Jag tänkte: åker jag inte nu så kommer jag aldrig göra det.

    Och så kom det sig att jag tre månader senare stod på Arlanda med min mamma, min pappa och en av mina bröder. Jag skulle till Melbourne, hade ett visum som gällde i ett år. Vi stod där och trampade runt, väntade på att säga hejdå.

    Men du tänker väl inte stanna så länge, sa mamma. Inte tänker du stanna ett helt år?

    Nej, jag kommer nog hem till jul, svarade jag.

    Det var inte bara som jag sa, jag trodde faktiskt att jag skulle komma hem till jul. Det visade sig emellertid att jag skulle komma att stanna i nästan två år.

    Anledningen var en väldigt charmig och snäll Nya Zeeländare med dreadlocks, ring i näsan och världens vackraste leende. Nu, cirka tio år senare, är dreadsen avklippta och ringen urplockad. Han har dock fortfarande världens vackraste leende och vi är fortfarande tillsammans.

    Todd

    Jag tror att vi bara hade träffats i några veckor när han frågade om han kunde få följa med mig till Sverige. Frågan var nog ställd halv på skoj, halvt på allvar. Jag minns inte vad jag svarade då, skrattade kanske bort det, men tänkte ändå att det är nog någonting mer än vad jag först trodde, den här flirten.

    Två år senare följde han med till Sverige. Vi bodde i Sundsvall då och det var en kall vinter. Han var exalterad över att få uppleva sådan kyla, kollade termometern hela tiden. Fick uppleva minus trettio för första gången i livet.

    När våren kom flyttade vi ner till Göteborg. Där stannade vi kvar i nästan sju år. Han hade hemlängtan emellanåt och vi pratade om att flytta till Nya Zeeland. Försökte resonera oss fram till ett vettigt beslut, vred och vände på saker, tänkte i form av plus och minuslistor. Det enda vi alltid kom fram till var: vad vi än beslutar oss för kommer någon få göra en uppoffring. Det var ofrånkomligt.

    Åren gick och vi kom aldrig riktigt fram till något, fortsatte skjuta det på framtiden. Så föddes L och vi tänkte båda att det är bäst att stanna i Sverige när vi har småbarn. Föräldraförsäkringen på Nya Zeeland är inte i närheten av det system som finns i Sverige. Så det vore ju bara dumt att flytta nu. Ändå blev det så. När L var ett år så var vi på Nya Zeeland och hälsade på. Vi började återigen prata om att flytta, och för första gången pratade vi mer allvarligt om det, istället för bara lösa planer. Vi var eniga och det kändes rätt i magen.

    Vi tänkte båda: om vi inte gör det nu så kommer vi aldrig göra det.

    Vi kom hem från den semestern och berättade för familj och vänner om våra planer. Dunedin är den stad som ligger allra längst bort från Göteborg, sa mamma. Hon hade kollat upp det. Jag skulle alltså bokstavligen flytta så långt bort det går att komma.

    Jag som alltid hade trott att jag var en sån som skulle stanna kvar, om inte i hemstaden, så åtminstone i hemlandet. Kanske resa omkring, men alltid återvända. Alltid komma tillbaka hem.

    Nu bor vi här och emellanåt drabbas jag av en känsla av surrealism, av overklighet; mitt i vardagen, mitt i något av alla göromål. Jag stannar upp, ser mig omkring och tänker: jag är så långt bort från allt. Så oerhört långt bort. Är det här jag ska bo nu? Är detta på riktigt?

    Det handlar inte om att jag ångrar mig, det rör sig mer om att livet mitt tog en så oväntad riktning. Hade någon sagt till mig när jag var yngre att i framtiden kommer du bo på Nya Zeeland och ha bildat familj där så hade jag skakat misstroget på huvudet.

    Men minst lika ofta har jag stunder av total klarhet; när jag ser mina barn skratta och leka tillsammans. När jag och T sitter och pratar efter att barnen har lagt sig. När vi åker iväg på en dagsutflykt hela familjen. De där stunderna då jag står bredvid och betraktar dem en stund. När jag sitter på vår balkong och ser solen gå ner. Och jag tänker att allt är precis som det ska vara, att jag är precis där jag ska vara.0