• Livet & vardagen,  Nya Zeeland

    Nya böcker, Sverigebesök och resa

    Nu har det varit tyst här i några dagar. Min frånvaro kan enkelt förklaras med att vi ju har finbesök från Sverige. Jag har helt enkelt prioriterat att umgås med mina vänner som jag inte träffat på länge, länge. Därav min försummelse. Ibland får livet gå först.

    Nu hade jag egentligen tänkt lägga upp en hel del fina bilder från de senaste dagarna, men min dator vill inte samarbeta med mig. Och om cirka femton minuter måste jag åka till förskolan och hämta min son för han kan jag i alla fall inte försumma. Så jag får helt enkelt åstadkomma något under press här och dela med mig av de få bilder som fungerar.

    Helgen spenderades uppe hos svärföräldrarna i Oamaru. Där har de en trädgård som liknar en djungel och såhär tjusig utsikt. Hanna tog en så fin bild på mig och mitt lilla (stora) barn.

    På kvällen var vi ute och åt pizza. Såg en dubbel regnbåge. Såg två fina rottweilers som lekte på gräsmattan. Just den här kvällen kände jag mig, på grund av ytterst få sömntimmar natten innan, ungefär lika jetlaggad som mina vänner som flugit cirka trettio timmar. Så vi var på samma trötta nivå allihop och det blev inte någon sen kväll. Men så himla trevligt ändå. Kunde knappt fatta att de var här. Det kändes så overkligt på något vis, att ses igen på en helt ny plats, i en ny tillvaro. Men ändå blev det så snabbt självklart att ha dem här.

    De hade till min stora glädje med sig några böcker till mig. Min vän Hanna hade gått in på Pocket shop och frågat min gamla kollega om tips på böcker till mig, och hon valde verkligen rätt. Ett jävla solsken har jag velat läsa så länge. Hon skickade dessutom med ett litet paket med en fin anteckningsbok och en hälsning. Jag blev alldeles rörd när jag fick det.

    På söndagen åkte vi ner mot Dunedin. Stannade till med jämna mellanrum och tog lite bilder. Det är så bra när man får besök och plötsligt ser allting som på nytt igen. Hur förunderligt vackert det är här. För man vänjer sig ju efter ett tag, det blir liksom inget märkvärdigt längre. Men naturen alltså, den är obeskrivlig. Och ja, jag hade som sagt en massa fler bilder. Men det får bli i ett annat inlägg.

    Om några dagar åker vi iväg på en roadtrip – jag, mina vänner och lillbebisen. Storebror får stanna hemma med sin pappa. Vi ska först åka till Central Otago, besöka någon vingård, och stanna en natt där. Dagen efter åker vi vidare ner till Te Anau och Milford Sound. Där finns fjordar och höga berg, spegelblankt vatten och fantastiska vattenfall. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Kommer inte vilja åka hem igen.

  • Allmänt

    En liten lista

    Nu är jag uppe hos mina svärföräldrar i Oamaru. T har åkt upp till Christchurch för att hämta mina kära vänner som landar inatt. Känner mig helt pirrig av förväntan. Det ska bli så roligt! Vi kommer spendera resten av helgen här innan vi åker hem till oss.

    Nu tänkte jag hänge mig åt det här megapusslet en stund. Det har legat kvar här sedan i julas så det är väl dags att det blir färdigt nu?

    Således blir det inte så mycket mer bloggande denna afton. Men här är en lista som jag fyllde i tidigare. Hittade den hos Jenny.

    Förnamn + mellannamn tack

    Mirjam, och enbart Mirjam. Var som barn alltid lite ledsen över att jag inte hade något mellannamn så ett tag var det tal om att lägga till Charlotte, men de planerna föll i stöpet av någon anledning.

    Stjärntecken

    Skorpion.

    Vilken är din favoritbokserie?

    Oj, nu blev det klurigt. Spontant vill jag säga Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Men Ferrantes Neapelkvartett ligger inte långt efter. Kristina Sandbergs Maj-trilogi är också högt på listan. Ja, jag är ambivalent.

    Vilken är din favoritsmak av de fem grundsmakerna?

    Kanske salt. Det beror på vad jag är sugen på, men jag har sällan några problem med att sluka en hel påse chips själv.

    Vad är din största rädsla?

    Att något ska hända barnen, att förlora dem. Ångestklump i magen.

    Vilka adjektiv använder du för att beskriva något bra?

    Underbart, fantastiskt, super. Och säkert en massa fler.

    Vad är du peppad på just nu?

    På att få träffa mina vänner från Sverige imorgon! Ser också fram emot att vi ska åka dit i maj, men det känns ännu så avlägset att jag inte riktigt har blivit peppad på det än.

    Föredrar du att vara bakom eller framför kameran?

    Helt klart bakom.

    Okej, fullt så obekväm blir jag inte. Bara nästan.

    Vad är det vackraste du vet?

    Det får bli det uppenbara svaret: mina barn. Särskilt när storebror är extra snäll och mysig mot lillebror som då ler mot honom med hela sitt väsen. Och när de sover, då är de allra vackrast.

    Senaste filmen du såg?

    Birdbox, den nya på Netflix med Sandra Bullock. Hade höga förväntningar på den men blev tyvärr besviken.

    Skolkade du i skolan?

    Det hände säkerligen, men inte så väldigt ofta.

    Morgonpigg eller nattuggla?

    Inget av det just nu, oftast bara trött. Men generellt är jag nog mer morgonpigg.

    Kan du jonglera?

    Jag kunde en gång i tiden, men inte längre till min treårings stora besvikelse.

  • Livet & vardagen

    För tio år sedan

    Egentligen är det något som tar emot inombords när det gäller att haka på dessa trender i sociala medier. Kanske för att man till slut ledsnar på att se samma grej överallt? Men med det sagt, så tycker jag att just #10yearchallenge är rätt så underhållande. Jag är en sucker för nostalgi, så får jag en anledning att rota igenom gamla foton så tar jag den.

    För ganska exakt tio år sedan så var jag tjugotre år och reste till Nya Zeeland för första gången. Jag och Todd hade bara träffats i några månader (vi bodde båda i Australien) och han bjöd med mig till Nya Zeeland för att gå på hans systers bröllop. Inte trodde jag väl då att jag tio år senare skulle bo här och ha två barn tillsammans med den där killen som jag reste runt med, medan jag äventyrade på andra sidan jorden. Men så blev det, och så innerligt glad och tacksam är jag för det. Även om jag grämer mig över att det ligger så fasligt långt bort från Sverige.

    Dagens bild. Ganska mycket tröttare nu, men också ganska mycket lyckligare.

  • Livet & vardagen

    Jobbsök, marknadsföring och studier

    Bebisen har äntligen somnat, storebror är på förskolan och jag slår mig ner framför datorn med en kopp kaffe och ett huvud överfullt av tankar. De senaste två dagarna har jag ägnat mig så mycket åt att fixa och dona med grejer runtomkring bloggen (marknadsföring, lära mig WordPress, SEO, etcetera) att jag har glömt bort eller helt enkelt inte haft ork till att blogga. Att läsa om SEO (search engine optimization) känns lite som att falla ner i ett djupt hål, eller en labyrint som aldrig tar slut. Det är lika intressant som det är frustrerande, just eftersom det är så invecklat. Tänker att det ändå kan vara bra att lära sig en del om det, men utan att förflytta fokuset för mycket från att skriva.

    Nu har jag i alla fall skapat en Facebooksida som ni gärna får gå in och gilla. Har även ett nytt Instagramkonto. Jag har ju ganska svårt för att promota mig själv och mitt skrivande, så de senaste dagarna har praktiskt taget varit KBT för mig. Satt i säkert fem minuter och stirrade på den där knappen på Facebook som bjuder in vänner att gilla sidan. Tänkte först: nej, jag väljer ut några stycken bara. Inte kan jag väl välja allihop? Sedan sa jag åt mig själv på skarpen, drog ett djupt andetag och klickade på ”select all”.

    Och så var det gjort. Ingen återvändo. Känslan efteråt kan närmast liknas vid känslan efter att man precis skickat iväg ett sms till någon man verkligen gillar. Pulsen gick upp en aning och jag försattes i ett tillstånd av både eufori och ångest. Okej, det var inte fullt så dramatiskt. Men nästan. Jag fixade det i alla fall och det är jag faktiskt stolt över. Kanske inte låter som en stor grej, men för mig var det.

    Tvingade min sambo att ta några bilder så att jag kan fixa en presentationsbild, men vi tvingades ge upp på grund av skrikande treåring. Sådär som det brukar bli när man ska göra något viktigt. Eller ja, så värst viktigt var det väl inte egentligen. Vi hann få till några stycken i alla fall.

    Idag har jag även helt oplanerat sökt ett jobb. Såg i ett inlägg i facebookgruppen Litteraturgäris att Bonniers söker lektörer, så jag slängde snabbt iväg ett mejl. Ett jobb som är på distans och vid behov. Det vore perfekt för mig just nu, så hoppas hoppas.

    Som om inte det vore nog så sökte jag igår till masterprogrammet Media and communication studies på Malmö högskola. Eftersom det är ett internationellt program så kan jag läsa det när jag bor här. Det är dock väldigt oklart om jag kommer tacka ja, ifall jag ens kommer in. Vet dessutom inte om jag kan få CSN när jag inte bor i Sverige? Men nu har jag i alla fall sökt. Ska bara skicka in två dokument – ett om vilka erfarenheter jag har som kan förbereda mig för programmet och ett så kallat letter of intent, det vill säga vad jag har för avsikter och mål med studierna.

    Imorgon ska jag ägna mig åt att städa huset och få det någorlunda presentabelt innan våra gäster från Sverige kommer hit. Bara tre dagar kvar nu!

  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.

     


  • Vardag

    Bloggflytt och frustrationer

    Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

    Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

    Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

    Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

    Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

    Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

    Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

    *autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.

  • Livet & vardagen

    Konsten att be om hjälp

    Jag har slagit mig ner på soffan med choklad och en skål med chips. Barnen sover. Sambon är bortrest med jobbet. Klockan är tjugo över nio och solen håller på att gå ner.

    Så fint ändå att kunna sitta i vardagsrummet och se solnedgången. Jag har nog sett fler solnedgångar sedan vi flyttade hit än vad jag gjort i hela mitt liv.

    Idag kom min svärmor ner på besök för att avlasta mig och umgås lite. Jag hade en smärre kris häromdagen och T tyckte att jag skulle åka upp till hans mamma eller be henne komma ner medan han är bortrest. Det lät ju som en fin idé. Problemet är bara att jag har så svårt för att be folk om hjälp. Alltså så innerligt svårt. Har försökt rannsaka mig själv, och jag tror att det bottnar dels i stolthet och dels i rädsla över att vara i vägen, att vara till besvär.

    Familjen finns ju där för att hjälpa till, inget konstigt med det. Särskilt barnens mor- och farföräldrar. Ändå har jag så svårt för att räcka ut den där handen, framförallt när jag inte har någon konkret anledning mer än att jag känner mig helt slut. Vilket ju är en anledning så god som någon. Och när de räcker ut handen, erbjuder sig att hjälpa, så börjar jag tänka att de kanske ändå hoppas någonstans att jag säger tack, men nej tack. Som om det inte vore ett genuint erbjudande.

    Hur som haver så ringde T till sin mamma, varpå hon skickade ett meddelande till mig och sa att jag var välkommen upp till dem eller att hon kunde komma ner, vad som än kändes bäst för mig. Vi kom överens om att hon skulle komma ner över dagen. Efter att jag typ trippelkollade så att det verkligen var okej för henne.

    Och tur var väl det, att hon kom hit. För vi hade en väldigt fin dag. Det gör så mycket, att få det där andrummet. Och sällskapet. När det ibland känns alldeles för övermäktigt med precis allt.

    Vi åkte till stranden en stund på eftermiddagen, doppade fötterna i det iskalla havet, träffade en hundvalp, skrev våra namn i sanden, lät en nyckelpiga krypa upp på fingret. Sådana saker, livsviktiga saker.

    Nu känner jag mig en smula återhämtad och något mer balanserad än jag var häromdagen. Upptäckte till min glädje, när jag kollade in på Göteborgs biblioteks webbsajt, att romanen Nora eller brinn Oslo brinn nu finns som e-bok. Jag lånade den såklart på direkten och har redan påbörjat den. Och ja, den lever upp till hajpen.

  • Vardag

    Kortslutning i huvudet

    Idag var dagen då jag skulle gå ut och springa för första gången på cirka ett år. Jag kände mig väldigt peppad. Det visade sig dock att några hinder skulle uppenbara sig på vägen. Hinder nummer ett var att jag inte hade några skosnören till mina löparskor. Lyckades hitta det ena, som använts som koppel till sonens leksakshund. Det andra är spårlöst försvunnet. Men jag tänkte minsann inte låta det stoppa mig, utan åkte och köpte nya skosnören.

    Väl hemma igen var det dags för hinder nummer två: av någon anledning kunde jag inte logga in på Spotify. Springa utan musik är ju sådär roligt. Men såpass taggad var jag att jag tänkte: skitsamma, då får jag väl springa utan musik. Drog på mig löparkläderna och gjorde mig redo att dra iväg.

    Då kommer vi till hinder nummer tre, nämligen att jag inte kunde hitta pulsbandet till min löparklocka. Förstår att ni nu kanske tänker: herregud, spring utan löparklockan då. Men när jag väl har börjat använda den så är det svårt att gå tillbaka till att springa utan. Så jag vände upp och ner på allt, letade febrilt och blev allt mer uppgiven och förtvivlad. Ville ju bara springa, varför måste allt gå emot mig, tänkte jag självömkande. Klockan började närma sig sex och jag gav upp tanken på att springa.

    Har sedan spenderat resten av kvällen med att gräma mig över att det där pulsbandet måste ha kommit bort i flytten, hur dyrt det var, och så vidare. Tills jag för en stund sedan insåg att det var min förra löparklocka, den som jag sålde innan vi flyttade från Sverige, som jag hade pulsband till. Min nya klocka har ju pulsmätaren inbyggd. Jag sprang alltså runt och letade i panik efter en icke-existerande grej. Så mycket frustration helt i onödan.

    Detta är tydligen vad sömnbristen gör med min hjärna. Nu ska jag äta choklad. Förhoppningsvis blir det en löptur imorgon istället.

  • Vardag

    Söndagstristess och några små tips

    Söndag kväll. Regnet har antingen strilat eller öst ner ihärdigt exakt hela dagen, utan minsta lilla uppehåll. Jag har varit själv hemma med barnen. Hade i förmiddags en vag ambition om att ta oss iväg till ett museum men på grund av bristande motivation så blev det inget med det.

    Världens längsta dag har det känts som; en sån där dag då jag helst vill krypa ner under täcket och avsäga mig allt ansvar, bara sova bort dagen. Dessvärre finns det ju ingen som kan hoppa in som föräldravikarie så det var bara att bita ihop and power through.

    Igår var det dock rakt motsatta förhållanden. Det var 25 grader varmt och vi spenderade nästan hela dagen på stranden. På vägen hem stannade vi till på ett nyöppnat bryggeri. Köpte med god öl hem. Och hade utsikt mot en hage med får såklart. Det är får precis överallt här.

    img_1205img_1216

    Det var en fin dag. Och imorgon är det ny vecka. Måndag och tisdag är vi lediga allihop, sedan blir jag gräsänka i ett par dagar. Ser inte fram emot att ha två kvällar själv med läggning av barnen och allt annat som hör till, men jag ser litegrann fram emot att få vara helt själv på kvällen, det måste jag erkänna. Älskar ju att vara med min sambo också (för det mesta i alla fall) men det är ändå en ganska skön känsla att kunna sträcka ut sig på soffan och kolla på vad man vill, eller inte kolla på något alls, bara vara själv. Veckan därpå kommer två vänner från Sverige hit på besök. Det ser jag så mycket fram emot!

    Från det ena till det andra. Vårt hem börjar se ut lite som ett växthus.

    Tomatplantorna har fått flytta in eftersom det har blåst så mycket att de föll omkull därute.

    I fönstret har jag paprika och ännu fler tomatplantor på gång (förhoppningsvis). Jag börjar äntligen tycka att det är roligt, det här med att odla. Fastän jag för det mesta inte vet riktigt vad jag sysslar med. Rädisorna verkar till exempel inte alls vilja leva och frodas. Jag kör helt och hållet med metoden learning by doing.

    Extra roligt är det förstås när man kan gå ut i trädgården och plocka sådana här godingar.

    Innan jag avslutar detta spretiga och trötta inlägg så tänkte jag tipsa om tre bra saker:

    🔸 Lyssna på podden Dystopia. Ja, du kommer att göda din ångest som bara den men det är sjukt intressant och beroendeframkallande.

    🔸Feministfällan finns nu som ljudbok, såg jag på Instagram. Måste skaffa en ljudbokstjänst så jag kan lyssna på den, eftersom jag förstås inte kan köpa den här.

    🔸 Och om man inte orkar lyssna på en hel ljudbok så vill jag tipsa om att flera Novellix noveller finns att låna som e-ljudböcker på Stockholms stadsbibliotek (säkert på andra bibliotek också). Ungefär samma längd som ett podavsnitt. Perfekt ju. Har precis lyssnat på Sara Stridsbergs American Hotel. Rekommenderar!