Skrivande

Om den där författardrömmen

En bekant sa en gång att hon inte hade några drömmar, utan istället hade hon mål. Drömmar tar man sig ingenstans med, tydligen. Det där är något som jag tänker på emellanåt. Helt enkelt för att jag kände mig träffad av det, och jag kan i synnerhet applicera det på mitt skrivande. Ofta talas det ju om författardrömmar, men uppnår man verkligen någonting utan konkreta mål? När författandet (eller debuterandet) blir en diffus dröm som man tänker att man kanske når någon gång i framtiden? Är ens personlighet helt avgörande för om man når framgång, eller är det något som kan tränas upp?

Vissa utformar femårsplaner eller tioårsplaner för sina liv, har allting liksom utstakat. Jag är inte en av dem. Menar inte att man måste ha strikta livsplaner för att skriva böcker, men att ha ett tydligt mål kan nog underlätta. Samtidigt är jag inte heller en sån som lever i nuet utan några tankar på framtiden. Tvärtom så tänker jag ofta både på det förflutna och på framtiden. Analyserar och grubblar, undrar hur livet kommer se ut. Men några konkreta planer eller visioner har jag oftast inte, åtminstone inte karriärmässigt eller när det kommer till vad jag vill åstadkomma. Jag antar att detta till stor del bottnar i en osäkerhet, en ängslan inför att misslyckas om jag sätter upp ett visst mål. Jag skulle kunna säga: om ett år ska jag vara färdig med mitt bokmanus och skicka in det till ett förlag. Och jag tänker fortsätta att kämpa tills jag har debuterat. Punkt slut. Det är väl så man ska göra – skicka ut det i universum, säga det högt och bestämt. Är det inte på så vis det realiseras? Det är ju upp till mig såklart, men genom att säga det till mig själv och till andra så har jag kanske kommit en bit på vägen.

Men att det ska vara så svårt. Min ambivalens vet inga gränser. Att satsa helhjärtat eller bara ha skrivandet som något jag gillar att pyssla med ibland. Vid sidan om. Fast det betyder ju mer än så, det vet jag och det återkommer jag alltid till. Jag har ändå läst 90 poäng Kreativt skrivande, så jag borde göra något mer än att bara ha skrivandet som en hobby. Visst skulle jag kunna fortsätta jobba i en bokhandel och vara hyfsat nöjd och tillfreds. Men jag skulle alltid undra vad som hade hänt om jag vågat satsa.

Ett stort hinder för mig är att jag intalar mig att jag måste skriva en storartad roman, annars kan det kvitta. Jag inser att det låter ganska pompöst och pretentiöst, och att jag borde dra ner det ett par nivåer. Det är ju inte som att jag anser mig själv kapabel att skriva en storartad roman heller, därav problematiken. Jag måste släppa den där inpräntade idén om att jag ska slå mig ner och helt plötsligt skapa Ett Mästerverk, och istället inse att det är helt okej att en stor del av det jag skriver är skräp. Utfyllnad. Att jag måste stryka och skriva om och skriva om igen tills jag hittar rätt. Det är ett hantverk, som kräver massa jobb. Och om jag någon dag skriver färdigt den där romanen så är det också helt okej att den inte är ett mästerverk (vad det nu ens innebär, men det är en annan diskussion).

Jag tror att det var Jonas Hassen Khemiri som pratade i en pod någon gång om hur mycket av det han skriver inte är användbart. Det var en sådan lättnad för mig att höra en författare som jag beundrar uttrycka sig så, trots att det är en självklarhet. Jag är fullt medveten om att skrivandet handlar lika mycket om att radera och skriva om, men det är något jag ofta glömmer när jag är i själva skrivprocessen. Att skriva något som jag efteråt inser är banalt och dåligt är så nedslående för mig att jag oftast vill ge upp. Den där självkritiken alltså, den är inte att leka med. Kanske är det just det jag behöver göra – leka lite mer. Inte ta mig själv och mitt skrivande på så stort allvar. När jag är mitt i den kreativa processen alltså, annars är det nog bra att ta det på allvar om jag nu ska satsa på skrivandet.

Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, jag hade ingen direkt plan (planlös som jag är, haha). Ville nog bara försöka skriva mig fram till någon slutsats, eller helt enkelt älta lite. Det känns som att jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Att ge sig hän eller att ge upp?

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *