vardagligt

När ska man hinna?

Klockan är 20.34 och jag slår mig ner i soffan efter en intensiv dag. Ungefär som alla andra dagar just nu. Det är så mycket jag vill hinna göra, eller orka göra framför allt. Jag vill läsa den där högen med böcker, lyssna på nya avsnitt av mina favoritpoddar, redigera mitt manus, påbörja ett nytt manus eftersom jag är less på det andra, blogga, läsa andras bloggar, skriva recensioner, kolla på bra serier, träna, läsa nyheterna, följa med i världsläget, och så vidare, och så vidare… och samtidigt vill jag bara vara. Ibland undrar jag hur alla andra hinner. Ibland tänker jag att jag får börja skriva på riktigt när småbarnsåren är förbi. Ibland tänker jag att jag lever i fel tid, eller att jag behöver flytta ut i en liten stuga på landet och bara andas och försöka nå en slags inre balans. Stänga av flödet.

För det stressar mig ju faktiskt, hur mycket jag än försöker intala mig att det inte gör det. Detta att se hur mycket alla andra tycks hinna med hela tiden, och dessutom njuuuta samtidigt. Jag vet mycket väl att sociala medier inte speglar verkligheten, men det innebär inte att det inte blir en stressfaktor. Och så förökar sig alla dessa måsten inom mig. Tänker först att jag vill hinna skriva mer, och plötsligt är det tusen saker till jag vill hinna med.

Egentligen kan jag skala bort ganska mycket, och landar då i att det är skrivandet jag vill lägga mer tid på. Jag föreställer mig att det kommer bli så mycket lättare när vi bor lite större, när jag har ett kontor där jag kan sätta mig och skriva. Kanske bygger jag bara upp falska förhoppningar, inbillar mig att jag kommer få mer tid över då. Men ett eget rum behövs, så är det. Virginia Wolf visste vad hon pratade om. Och så får jag träna på att prioritera och planera, och acceptera att det får bli lite som det blir just nu. Skrivandet finns kvar. Böckerna finns kvar. Det går inte heller att hinna med precis allt. Eller såhär: jag vill inte leva ett så stressigt liv där precis allt måste hinnas med hela tiden.

Läsandet ägnar jag faktiskt ganska mycket tid åt nu, det är mest det andra som blir lidande. Men jag måste komma ihåg att läsandet är en väsentlig del av skrivandet, det ger mig nya verktyg och perspektiv hela tiden. Skrivandet sker liksom latent, det är en process som fortgår hela tiden. Det måste ju bara komma ut också, så småningom.

Nej, det blir nog bra till slut. Måste väl lära mig att förhålla mig till denna inre stress som dyker upp med jämna mellanrum. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa min bok och förmodligen somna efter cirka 3,5 minuter.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *