Litteratur,  Vardag

Så många böcker, så lite tid

Ibland är jag lite för överambitiös, inte helt realistisk, när det gäller saker jag tar mig för. Särskilt när jag inbillar mig att jag kommer hinna läsa ca tre gånger så mycket mer än vad som är en rimlig mängd. Just nu håller jag fortfarande på med Ferrantes The story of a new name. Utöver denna så fick jag häromdagen låna En tryckare på blue moon bar, Hanna Hellqvists samlade krönikor på över 700 sidor. Den var jag såklart tvungen att slänga mig över på en gång. Helt briljanta krönikor. Skarpa samtidsanalyser, tankar kring genus, jämställdhet och feminism, perfekt balans av humor och allvar. Nu har jag förvisso bara läst ungefär femton sidor av sjuhundra någonting, men jag räknar med att de håller hög nivå rakt igenom. Dessutom kommer vi båda från Karlstad, så vi är ju typ kompisar.

Okej, vad mer? För en tid sedan reserverade jag Ett litet liv på biblioteket, det var ju ungefär 1447742 personer före mig i kön så jag hade liksom glömt bort den. Men nu ligger den där och väntar på mig. Och även den är omkring 700 sidor. Suck. Jag vill så gärna läsa den, men hur ska jag hinna?

Inte nog med detta – idag var jag på biblioteket enbart i syfte att sitta och skriva ett par timmar. Så råkade jag såklart stanna upp vid författarscenen och började läsa om den person som ska komma dit på tisdag nästa vecka. Leslie Jamison, en amerikansk författare som bland annat har skrivit en essäsamling om smärta och empati, Empatiproven heter den. Hon jämförs med Joan Didion och Susan Sontag. Bara en sån sak. Tyvärr fanns inte Empatiproven kvar, men ett exemplar av hennes debutroman Gingarderoben låg där och bara skrek ut mitt namn. Så den fick följa med hem. Älskar att upptäcka nya författarskap. Ska försöka ta mig dit på tisdag och lyssna på henne.

Hur som helst så har jag alltså en del läsning framför mig. Plus att jag är i slutstadiet av kursen och ska försöka bli klar med manuset inom kort. Tänkte även ”passa på” att skriva klart C-uppsatsen i Litteraturvetenskap nu när Todd ändå är hemma och vabbar så länge jag har gipsat ben. Jag har ju faktiskt skrivit mer än två tredjedelar av den så det är nästan fånigt att inte göra färdigt den. Det hade känts väldigt tillfredställande att få det gjort och kunna sätta punkt för det innan vi lämnar landet.

Jag får ta en sak i taget helt enkelt, prioritera och skriva listor och sånt där som jag är så dålig på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: