tankar

Min plats på jorden

Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig.

Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar plats. En snäll påminnelse till mig själv att jag behöver göra det här oftare. Hitta det som finns att hämta i naturen, gå omvägar, gå vilse. Bryta upp från invanda mönster. Jag sätter mig intill ett högt träd fastän det är fuktigt på marken. Bebisen börjar vakna till och jag vaggar fram och tillbaka tills han lutar huvudet mot mig och somnar om igen. I selen på min mage.

Solen i ögonen, flugor som surrar omkring mig och gräshoppor som gnider vingarna. Allting förefaller helt plötsligt så enkelt, just i den här stunden, och jag tänker att allt jag behövde göra var ju att gå ut och sätta mig på marken intill ett träd och bara vara. Så banalt det låter nu när jag skriver det. Det går nog inte att fånga vissa känslor i ord utan att de framstår just så, som något banalt. Jag hör fotsteg omkring mig, fötter som skrapar mot gruset och samtal som kommer närmre för att sedan glida förbi och försvinna bort igen. Ett äldre par passerar, mannen ler och våra blickar möts när han säger hej. Och här sitter jag under trädet. Här är min lilla plats på jorden, just nu.

2

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *