Vardag

Min natt på hotell

Idag är det sista dagen i juli. Jag har inte bloggat på ungefär en vecka, och tänkte komma med någon förklaring, men jag lämnar det därhän. Orkar faktiskt inte skriva något mer om att jag är trött och inte sover och blabla, för jag börjar känna mig som ett broken record. (var tvungen att googla om det finns någon vettig översättning till broken record, men nej… eller ja, trasig skiva men så säger man väl knappast om tjatighet på svenska) Nåväl. Det här verkar bli, som ni kanske märker, ett blogginlägg där jag associerar fritt och sidospåren blir många. Sådär som det kan bli när man försöker komma igång igen, och efter att ha suttit och stirrat på skärmen en stund tänker: kom igen, skriv nåt bara, för sjutton.

Förra veckan hade vi en dag med orimligt varmt väder. Vi åkte till stranden och jag gick barfota! Okej, det var lite kyligt. Men inte så kallt som man skulle förvänta sig när det är mitt i vintern. Idag har dock regnet öst ner hela dagen så ordningen är väl återställd.

Jag kan även berätta att jag sov en natt på hotell i fredags. Vid tvåtiden på eftermiddagen sa jag adjö till min familj, strosade sedan runt på stan och kollade i secondhand-butiker. Hittade en stickad tröja och ett par t-shirtar. Olyckligtvis blev det en grå tröja, trots att jag gett mig själv köpförbud på gråa tröjor. Det bör finnas en gräns för hur många gråa tröjor man får ha i sin ägo. Det bör även finnas en gräns för hur många gånger man får skriva gråa tröjor i en text. Jag har överskridit gränsen i båda dessa fall. Men tröjan ifråga hade åtminstone vita prickar på sig så det var så jag rättfärdigade köpet. Plus att den var otroligt skön.

Efter shoppandet satte jag mig på ett kafé en stund. Läste, drack en kaffe och åt en löjligt god choklad – och kolapaj. Glömde såklart fota den innan jag hade hunnit ta ett bett. Story of my life. Vad kan jag säga, jag gillar att äta mer än vad jag gillar att skapa snyggt content. Vanligtvis brukar jag hinna äta upp allt innan jag kommer på att ta en bild till bloggen, så nu kom jag i alla fall på det lite tidigare. Men ärligt talat – hur roliga är matbilder egentligen? De är bara roliga om man är sjukt duktig på att ta matbilder, vilket jag som synes inte är.

Strosade så småningom från kaféet till hotellet för att checka in. Kom in på rummet och bara: jaha, vad gör jag nu då? Om jag ska vara helt ärlig så kändes det mest konstigt, och inte alls så njutningsfullt, som jag hade föreställt mig. Till en början i alla fall. Jag avskyr att säga det, men jag fick dåligt samvete. Trots att det var helt obefogat. Sedan skärpte jag till mig. Tänkte på en artikel som Peppe delade, angående kvinnor och bristen på tid. Om ni inte orkar läsa hela så läs åtminstone det här stycket:

I feel such a sense of loss when I think of the great, unwritten poems that took a backseat to polished floors. And for a long time, I thought the expectation that others be tended to first and the floors be polished and that she was the one who was supposed to keep them that way was what kept those untold stories coiled inside her, compressed, as Maya Angelou writes, to the point of pain. But I wonder if it isn’t also that women feel they don’t deserve time to themselves, or enough of it that comes in unbroken stretches. I wonder if we also feel we don’t deserve to tell our untold stories, that they may not be as worth listening to.

Ville egentligen skriva något mer om det där, om kvinnor och (bristen på) tid men jag orkar inte med någon vidare analys nu så jag går raskt vidare istället. Efter att jag vilat en stund på hotellrummet så gick jag ut i vinterkvällen för att köpa middag. Först promenerade jag till affären, där jag köpte lite snacks. Sedan gick jag till Mamacitas och köpte urgoda tacos. Dessa avnjöt jag på hotellrummet framför ett avsnitt av Big little lies. Sedan kollade jag på ett par avsnitt till innan jag somnade gott.

Nästa morgon gick jag till ett kafé och åt frukost innan jag promenerade hemåt. Beställde våfflor, eller som det hette på menyn: Brown sugar Buttermilk waffles with vanilla bean mascarpone, citrus rhubarb & toasted hazelnuts. De var ljuvliga.

Ännu en halvdålig matbild, varsågoda.

Slutsats: det var underbart att få tid för mig själv, det var underbart att få sova ostört en hel natt. Snart tar jag in på hotell igen.

7

4 kommentarer

  • Louise Baumgärtner

    Läst några inlägg av dig nu och vill bl. a skriva; Skriv, skriv och fortsätt att skriva! På ditt projekt (som jag antar är ett manus, men vad det än är, bara gör det! Jag vet (läs gärna under fliken ”Från tanke till debut” på min sida) att det är så himla svårt att prioritera skrivandet, särskilt när man inte är utgiven (och sedan också, men då är det lättare i a f;)…Lyssna inte på den där rösten som säger att det är meningslöst, att du kanske inte blir utgiven o s v. Blir du inte det kan du faktiskt ge ut själv! Och även om du inte skulle göra det, so what?!
    En liknelse; Någon har en trädgård, älskar att pyssla i den (för jag antar att du älskar att skriva), och mår bra av det. Men eftersom trädgården kanske aldrig kommer hamna i en tidskrift för att den är så vacker, struntar personen i den. Verkar det vettigt? Naturligtvis inte.
    Om din passion är att skriva, är det värt din tid! Det måste inte ”betalas tillbaka” i form av utgivning, pengar o s v, men om du behöver se någon form av återbetalning, så kommer det i livslust, glädje och ökad kraft! Jag tror säkert att du, som verkar klok, redan förstår det här men jag skriver det ändå, för jag vandrar själv runt i det dilemmat ofta, och min erfarenhet är att man behöver höra det om och om igen. Jag skulle t o m kunna sträcka mig så långt som att säga; Om du inte kan göra det för dig själv alla gånger, gör det för dina barn. Gör det för din man. För de kommer få en gladare mamma och fru! Så bara skriv!

    • Mirjam

      Tack för din fina kommentar! Ja, visst är det svårt att prioritera skrivandet ibland. Man (jag) hamnar i svackor och då är det bra att påminnas om att det är så värt det, oavsett om det man skriver ges ut eller ej. Tycker om din liknelse med trädgården! <3 Kram och tack för peppen!

  • Skriva läsa leva - Helena

    Självklart är du värd egentid och skrivtid. Som kloka Louise säger får alla ut något bra av det, just för att du mår bra av det. Goda ringar som sprider sig på vattnet.
    Goda chokladtårtor och våfflor är vi förresten alla värda. Alltid. Bara sådär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *