vardagligt

Min förlossningsberättelse

Nu har jag äntligen skrivit färdigt min förlossningsberättelse, som jag påbörjade för några veckor sedan. Hej småbarnslivet som gör att allting tar en evighet. Hur som helst – såhär gick det till när Felix föddes för ungefär fem veckor sedan.

Det hela satte igång natten mellan torsdag och fredag den sjuttonde augusti. Jag vaknade klockan tre av att vattnet gick, fyra dagar innan beräknad förlossning. Jag hade inte direkt känt av så mycket förvärkar eller andra tecken på att det var på gång så jag blev något överraskad när jag vaknade till mitt i natten och funderade först på om jag hade kissat på mig, men konstaterade ganska snart att det var vattnet som gått. Ett kittlande sug i magen av nervositet och förväntan. Snart dags att välkomna ett nytt liv, en helt ny liten människa till vår familj.

Ungefär en timma efter att vattnet gått började jag få värkar, men de var fortfarande väldigt oregelbundna. Vi tänkte ändå båda att det vore bäst att inte vänta för länge med att ringa farmor som skulle ta hand om storebror, eftersom hon hade drygt en timmes bilväg hit. Jag la mig och vilade en stund medan jag fortfarande kunde. Klockan halv sex på morgonen kom farmor för att ta hand om Lockie, som fortfarande sov. Kände mig dum som ringde henne så tidigt, när vi uppenbarligen inte behövde åka in riktigt än. Men bäst att vara på den säkra sidan ändå.

Passade på att ta en sista bild på magen.

Jag ringde barnmorskan för att stämma av lite med henne, min ordinarie var ledig över helgen så jag fick ringa hennes back-up. I Nya Zeeland har man samma barnmorska genom graviditeten som under förlossningen, och i sex veckor efteråt. Väldigt bra system. Nu fick jag ju tyvärr inte min barnmorska under förlossningen ändå, men hade träffat hennes back-up så vi var inte obekanta. Hur som helst – hon sa att vi skulle avvakta ett tag och att jag skulle höra av mig igen när värkarna blev tätare och mer regelbundna.

Lockie vaknade, vi berättade för honom att vi snart skulle åka till sjukhuset för att det var dags för bebisen att komma ut. Detta möttes med besvikna suckar. Inte helt såld på det här med att bli storebror.

Todd åkte ner till affären och köpte massa snacks som vi ännu inte hade förberett med. Jag vandrade upp och ner i hallen i ett försök att skynda på det hela, medan farmor hängde med Lockie ute i vardagsrummet. Klockan gick och efter ungefär tre timmar kom värkarna såpass tätt och var intensiva nog för att jag skulle ringa barnmorskan igen. Klockan var då nio. Hon sa att vi antingen kunde mötas upp på sjukhuset halv tio eller så kunde hon göra ett hembesök först för att undersöka mig här och kolla om det var dags än. Min magkänsla sa att det var bäst att åka in.

Vi gjorde oss redo, jag gav Lockie en lång kram och kände ett litet styng av ledsamhet att han snart inte skulle vara enda barnet längre, vår lilla bebis som plötsligt inte är så liten.

Todd släppte av mig utanför sjukhuset och medan han åkte och parkerade bilen så gick jag upp till BB-avdelningen, kämpade mig igenom en värk på väg mot hissen. Väl uppe på rummet gjorde barnmorskan en vaginal undersökning ganska direkt, och konstaterade att jag var öppen cirka fem centimeter. Drog en lättnadens suck över att jag var en såpass bra bit på väg och att vi inte skulle bli hemskickade.

Sedan stånkade jag mestadels runt i rummet, tog mig igenom värkarna skapligt bra och mådde såpass okej att jag kunde trycka i mig lite chips och godis emellanåt. Efter ett par timmar var de dock inte lika hanterbara. Kände mig lätt illamående, svettig och darrig vid varje värk. Lyckades ändå andas mig igenom och slappna av någorlunda. Hade läst en del om dyktekniken och försökte anamma den. Kort sagt innebär det att dyka in i smärtan istället för att fly från den. Man observerar passivt vad som händer i kroppen, slappnar av och fokuserar på en värk i taget. Låter flummigt, men det fungerade för mig.

Tror att klockan var tolv när jag bad att få ställa mig i duschen ett tag innan de gjorde i ordning poolen åt mig. Min plan var att jag skulle föda i poolen, eller åtminstone använda mig av vattnet som smärtlindring och sedan bestämma mig allt eftersom ifall jag ville stanna kvar däri eller inte. Hann dock inte fundera så mycket på om jag ville stanna kvar eller kliva upp, men det kommer jag till snart.

I duschen blev värkarna ganska snabbt mer och mer intensiva. Jag ropade efter en stund på barnmorskan men istället kom Rosie in, en student som var med under förlossningen. Hon meddelade att Kate hade gått för att käka lite lunch. Dålig tajming. Om jag ska kunna använda poolen så får du nog börja fylla den med vatten nu, sa jag till henne. Och du får gärna hämta Kate.

Det skulle ta ungefär en kvart att fylla upp poolen. Vid det här laget var jag osäker på om jag skulle hinna. Kände mig också minst sagt opeppad på att föda barn i duschen. Efter vad som kändes som en evighet men i själva verket kanske var tio minuter så kom Kate in och sa att vi kunde gå in till poolen nu, att den snart skulle vara full. Jag kände definitivt det välbekanta trycket neråt vid det här laget.

På darriga ben lyckades jag ta mig in till andra rummet och ner i poolen innan första krystvärken kom med full kraft och kort därefter var huvudet ute. Vart är han, utbrast jag, innan jag insåg att det bara var huvudet som kommit. På nästa krystvärk kom hela kroppen ut. Jag tror att jag hann vara i poolen i knappt en minut innan han föddes. Fick lite panik där av att det gick så fort, och kände mig även ganska utelämnad när jag var själv i poolen och barnmorskan föreföll vara så långt borta även om hon var precis där. Hon hjälpte mig ta emot honom och jag fick upp honom på bröstet.

13.20 föddes vår ljuvliga lilla Felix, fyra timmar efter att vi kom in till sjukhuset och 10 timmar efter att vattnet gått. 3615 gram och 50 centimeter.

Jag hade helt klart en mer positiv upplevelse av förlossningen den här gången jämfört med min första. Jag var lugnare, mer närvarande, kände mig starkare. Som att jag kunde landa i att låta kroppen sköta det, även om det så klart gjorde fruktansvärt ont på slutet. Men om jag någonsin skulle gå igenom en förlossning till (vilket jag förmodligen inte kommer göra) så skulle jag vilja föda i vatten igen. Så glad att jag fick möjlighet att prova det. Det som var betydligt värre den här gången var eftervärkarna. Den där timmen efter förlossningen innan värktabletterna kickade in, var helt olidlig.

Jag är i alla fall så glad och tacksam att allting gick bra och smidigt. Amningen kom igång utan problem och jag slapp krångel med bröstpump och tillägg som sist. I det stora hela var det en mycket fin, om än smärtsam, upplevelse. Vilka hjältar kvinnor är ändå, som fixar det här med barnafödande, på vilket sätt det än sker. Det är sannerligen en bedrift.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *