tankar

Min ambivalenta inställning till sociala medier

Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig.

Vad är det, säger jag.

Ingenting, svarar han och flinar.

Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg.

Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram.

Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket.

Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn’t help but thinking, som Carrie skulle ha sagt.

I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den. Skaffade en Facebooksida och ett nytt Instagramkonto. Från att ha haft ett privat Instagramkonto där jag la ut bilder sporadiskt och nästan bara på barnen så kände jag plötsligt en press på mig att lägga ut snygga bilder och komma på kloka eller vitsiga captions.

Nästan utan att jag märkte det så började jag tänka lite annorlunda, man kanske kan säga att fokus skiftade för mig i vardagen. Det är lätt att hävda att sociala medier gör en mindre närvarande, och så är det ju i mångt och mycket. Å andra sidan, och det här kanske låter bakvänt, så upplever jag att det kan göra mig mer närvarande. Själva dokumenterandet leder till att jag tar tillvara på och minns små ögonblick i vardagen som annars kanske skulle gå mig förbi. Jag gör tillvaron till en berättelse, ett narrativ.

Men, och det här är ett stort men, så fort man sjunker in i det där djupa hål som sociala medier också är, då är man inte så närvarande längre. När det slukar en massa tid som jag skulle kunna lägga på annat. Som att skriva till exempel.

Anledningen till att jag bestämde mig för att använda sociala medier flitigare var ju för att jag ville satsa på skrivandet och jag insåg att en del av det handlar om att marknadsföra sig själv. Det är en förutsättning för att nå ut, få fler läsare och därigenom också utvecklas som skribent. Annars kan jag ju lika gärna skriva dagbok, aldrig publicera något. Men när skrivandet börjar handla mer om att skapa content och att jaga likes eller följare på Instagram, då kanske jag behöver stanna upp en stund. Fundera på vad som är viktigast och hur man hittar balansen. Det är ju inte meningen att det ska sno fokus från det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

Vill inte heller framstå som bakåtsträvande och moraliserande, vilket lätt blir fallet när man talar negativt om sociala medier. Jag tycker ju att det är både användbart och roligt. Och som sagt – en oundviklig del om man vill marknadsföra något. Till exempel kommer det här blogginlägget såklart att läsas av betydligt fler om jag delar det på Facebook och Instagram. Får jag fler följare så betyder det dessutom fler potentiella läsare. Om jag i framtiden debuterar som författare så har jag också en stor fördel av att ha en plattform på sociala medier. Det fungerar ju inte som det gjorde förr i tiden – att en författare sitter på sin kammare och skriver och när boken är färdig så sköter förlaget marknadsföringen. Så i viss mån kanske jag bör kämpa för att öka följarantalet.

Men det är dubbelt, och som jag skrev i rubriken så känner jag mig ambivalent. Jag vill använda det som ett verktyg för att nå ut och samtidigt behålla mitt fokus på skrivandet. Hade jag haft all tid i världen så vore det här inte ett problem, men med två småbarn så gäller det att prioritera och använda den dyrbara egentiden på rätt sätt.

Hur känner ni inför sociala medier? Någon som delar min hatkärlek? Berätta gärna!

1

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *