Litteratur

Människan är den vackraste staden

Att läsa Sami Saids nya roman är som att slungas in i en språklig karusell, där det går i ett rasande tempo och han leker med orden, omkullkastar regler och föreställningar. Det är bara att hålla i sig och hänga med utifrån bästa förmåga.

Romanens jagberättare är San Fransisco, en flykting (eller upptäcktsresande som han kallar sig själv) från Afrikas horn. Hans pengar har tagit slut och han befinner sig någonstans i norra Europa. När romanen tar sin början har han just blivit utslängd från sin lägenhet. Tillvaron går ut på att försöka ta sig vidare, han rör sig från plats till plats utan några fasta punkter. Med en dröm om att någon gång ta sig till Amerika. Hans kringflackande existens skildras i en medvetandeström, där sinnesintryck och tankar flödar fram om vartannat.

Det är ett språk som liksom spränger alla gränser, överraskar och hela tiden tar nya vändningar. Ena stunden humoristiskt, andra stunden finstämt och poetiskt. ”En fruktansvärd egenskap, den passade inte en lejondräpare som druckit sin systers tårar och skickat sina svagheter i exil och var förutbestämd att nå ända upp till högsta våningen.” Språket präglas till stor del av en glöd och en frenesi, men samtidigt finns det en enkelhet och ett lugn i vissa formuleringar, som verkligen tilltalar mig. ”Utanför pågick dagen fortfarande, i mitt huvud var det skymning.”

I romaner som är lagda åt det experimentella hållet så kan det kanske ibland upplevas som att språket eller stilen överskuggar innehållet, men i det här fallet tycker jag att författaren lyckas sammanföra språk och innehåll till en perfekt balans. Det blir aldrig tillkrånglat eller onödigt svårt och förankringen i storyn finns hela tiden där. Med det sagt så gäller det att läsa den här romanen med skärpta sinnen. Om jag tappar fokus så är det svårt att hitta tillbaka, lite som om att berättelsen skyndar vidare utan mig.

San Fransisco lever i utkanten av samhället, han är en del av de ”uthemska”, som han själv kallar det. ”Vi kom bra överens, jag och stadens onyktra. Mellan oss fanns en ömsesidig respekt, ett slags erkännande av varandras existenser.” Trots att detta är en mörk berättelse, så är den samtidigt full av ljus och glädje. Dels på grund av det sprakande, lekfulla språket och dels på grund av den mycket älskvärde San Fransisco som allt som oftast ser på tillvaron med glädje och förhoppningar. Han är en upptäcktsresande, som bara väntar på att ta sig vidare. ”Han andades ut en möjlig framtid. Jag och han på den gyllene bron i San Fransisco. Bilarna som ven förbi, måsarna över oss. Här och var slog grässtrån upp ur sprickorna.”

Finns att köpa här och här.

0

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *