Livet & vardagen

Löpning, kreativitet och världens brantaste backe

I förmiddags tog mina vänner hand om barnen en stund och jag gav mig ut på en springtur. Förra gången jag sprang hakade Spotify upp sig på Shakiras låt Hips don’t lie. Inte för att det är något fel på den eller så, men lite tröttsamt att höra den på repeat under ett helt löppass. Den här gången fick jag dock varierad musik och kände mig något nöjdare. Men det är tungt nu i början, kroppen är inte van och benen känns snabbt stumma. Trots det tunga är det ju en sådan lycka att ge sig iväg ut och springa.

Efter att jag tagit mig upp för den sista jobbiga backen så lade jag mig ner i gräset, blickade upp mot molnen som gled förbi, kände hjärtats hårda rytmiska dunkande och så den höga musiken i öronen. Bittersweet symphony. I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now. Bara det, inget annat. Kroppen, jag, gräset mot handflatorna. Molnen däruppe.

Nu när jag skriver så glorifierande om min löpning så måste jag också inflika att det på intet vis handlar om att ”komma tillbaka” efter graviditeten eller tappa ”mammakilona” (vad är det ens för uttryck, kan vi bara slopa det helt?) Min intention när jag skriver om träning är alltså inte att bidra till någon som helst kroppshets. Så. Då har jag fått det sagt.

Jag har framförallt tre syften med min löpning:

1. Att må bra i kroppen och knoppen. Att ge mig själv den där endorfinkicken som kommer när man hamnar i ett flow. Och att bli starkare så jag orkar kånka på ungarna i några år till.

2. Att få egentid. Jag tar vilken ursäkt som helst att få tid till att tänka färdigt en tanke liksom. Det fungerar lite som meditation för mig. En stunds mental avkoppling. Vilket leder mig in på punkt nummer tre.

3. Att bidra till ökad kreativitet. Sällan är jag så kreativ som just efter att jag sprungit. Det är som att hjärnan kickar igång, jag börjar tänka i nya banor, kommer på intressanta idéer. Formulerar texter i huvudet. Sen när jag väl sätter mig vid datorn är det som att halva jobbet är gjort.

Det är så intressant med den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och kreativitet. Vad är det som gör att till exempel löpning får mig att vilja skriva? Som att det löser upp några spärrar, låter allt flöda fritt en stund. På tal om det så kommer jag att tänka på två böcker på det ämnet som jag hemskt gärna vill läsa: Hjärnstark av Anders Hansen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Framförallt den senare vill jag läsa. Inte för att jag är något fan av Murakami för övrigt, men jag vill gärna ta del av hans tankar kring skrivande och löpning.

Nåväl. Senare under eftermiddagen så begav vi oss till Baldwin street som är inget mindre än världens brantaste backe. Den skulle vi traska uppför.

Sådär glad kan man se ut när man nästan tagit sig till toppen. Med bebis och väska dessutom. Hej och hå.

Efter det äventyret var vi både trötta i benen och hungriga. Så vi köpte bagels och satte oss i Botaniska trädgården. Och nu är det snart dags för middag. Båda barnen har somnat tidigt, så middagen får avnjutas med enbart vuxna runt bordet. Inte ofta det händer. Jag tänker passa på att njuta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: