vardagligt

Kortslutning i huvudet

Idag var dagen då jag skulle gå ut och springa för första gången på cirka ett år. Jag kände mig väldigt peppad. Det visade sig dock att några hinder skulle uppenbara sig på vägen. Hinder nummer ett var att jag inte hade några skosnören till mina löparskor. Lyckades hitta det ena, som använts som koppel till sonens leksakshund. Det andra är spårlöst försvunnet. Men jag tänkte minsann inte låta det stoppa mig, utan åkte och köpte nya skosnören.

Väl hemma igen var det dags för hinder nummer två: av någon anledning kunde jag inte logga in på Spotify. Springa utan musik är ju sådär roligt. Men såpass taggad var jag att jag tänkte: skitsamma, då får jag väl springa utan musik. Drog på mig löparkläderna och gjorde mig redo att dra iväg.

Då kommer vi till hinder nummer tre, nämligen att jag inte kunde hitta pulsbandet till min löparklocka. Förstår att ni nu kanske tänker: herregud, spring utan löparklockan då. Men när jag väl har börjat använda den så är det svårt att gå tillbaka till att springa utan. Så jag vände upp och ner på allt, letade febrilt och blev allt mer uppgiven och förtvivlad. Ville ju bara springa, varför måste allt gå emot mig, tänkte jag självömkande. Klockan började närma sig sex och jag gav upp tanken på att springa.

Har sedan spenderat resten av kvällen med att gräma mig över att det där pulsbandet måste ha kommit bort i flytten, hur dyrt det var, och så vidare. Tills jag för en stund sedan insåg att det var min förra löparklocka, den som jag sålde innan vi flyttade från Sverige, som jag hade pulsband till. Min nya klocka har ju pulsmätaren inbyggd. Jag sprang alltså runt och letade i panik efter en icke-existerande grej. Så mycket frustration helt i onödan.

Detta är tydligen vad sömnbristen gör med min hjärna. Nu ska jag äta choklad. Förhoppningsvis blir det en löptur imorgon istället.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *