Skrivande

Konsten att planera sin tid

Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten.

För övrigt är jag i en svacka just nu och det känns nedslående att jag är i inledningsfasen och redan har fastnat. Eller fastnat har jag kanske inte, men det är väldigt upp och ner. Det som jag tycker är fantastiskt ena dagen kan lika gärna vara skräp dagen efter, eller inte ens dagen efter, bara en timme senare. Jag läser om samma stycke och skakar på huvudet. Plötsligt är det platt, banalt, intetsägande, fånigt. Sådär så det kryper under huden på mig. Och det oroar mig, att jag inte kan lite på min egen bedömning.

Allting skiftar så lätt inuti mig. Jag vill ha en bestående känsla för det jag skriver, jag vill kunna tänka att såhär är det. Otvivelaktigt. Jag vill för mycket, som vanligt.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *