vardagligt

Kärlek och kalabalik

Sent omsider tänkte jag presentera vår nya älskade lilla familjemedlem. Felix har nu funnits i våra liv i fyra veckor. Det känns som att den senaste tiden har swishat förbi, och samtidigt är det som om han alltid har funnits här.

En minst sagt omtumlande tid har det varit. Känslor och hormoner åt alla håll och kanter, underbart och mysigt ena stunden för att sedan övergå i totalt kaos. Det här med att vara tvåbarnsförälder – ett inte helt lätt jobb. Det var jag ju förberedd på också, men på samma sätt som man inte till fullo kan föreställa sig vad det innebär att ha ett barn så kan man nog inte heller föreställa sig hur det ska bli med två. Det är inte förrän man sitter där, med en ammande liten bebis och en snart treåring som drar en i armen eller skriker högt, som man bara: jaha, det var det här de pratade om.

Lockie tog inte omställningen så värst bra till en början, men bara på ett par veckor så har det skett en stor förändring. Dels handlar det nog om att han har vant sig vid den nya situationen och dels att jag/vi har funderat mycket på hur vi bör bemöta honom på bästa sätt. Välja sina strider till exempel… det känns extra viktigt just nu. Annars blir det bråk mest hela tiden och energinivån blir lika med noll. Dock är det lättare sagt än gjort när en redan är dödstrött och måste försöka djupandas och räkna till tio femtioelva gånger om dagen. Det är tur att de är så söta ändå.

Måste bara avslutningsvis inflika, eftersom det nu känns som att jag mest bara har beklagat mig, att det inte är jobbigt och hemskt hela tiden. Så klart. De där magiska stunderna, när Lockie lägger sig alldeles nära och pussar på Felix eller när Felix ler då han hör Lockies röst, de väger helt klart upp. Och då passar jag på att njuta en stund innan kaoset slår till med full kraft igen.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *