Tankar & reflektioner

Har jag rätt att kalla mig feminist – om Nina Åkestams Feministfällan

Efter att jag läst ut Nina Åkestams bok Feministfällan känner jag mig i förstone förvirrad, nästan lite modfälld. Kan jag ens kalla mig feminist? Eller är jag det bara i teorin?

Låt mig förtydliga: Nina Åkestam tar i sin bok upp ett flertal olika feministfällor, det vill säga problem som orsakas av den feministiska rörelsen och som hon anser utgör ett hinder för jämställdhet. En av dessa fällor benämner hon Självklarhetsfällan och i korthet innebär den att feminismen har gått från att vara en radikal rörelse till att bli något för den stora massan. Nu heter det att alla borde vara feminister.

Åkestam poängterar att det inte är dåligt i sig att ha en feminism som är inkluderande och öppen för alla oavsett bakgrund. Problemet uppstår när människor som uppenbarligen inte aktivt strävar efter en ny samhällsordning ändå ska kalla sig feminister. Det urholkar begreppet. Fokus läggs på vad vi är snarare än vad vi gör. ”Faktum är att alla kan kalla sig feminister, och alla kan vara för jämställdhet. Det kräver ingenting mer än en åsikt. Om vi faktiskt ska uppnå jämställdhet kommer det dock inte att räcka.”

Jag förstår vart hon kommer ifrån och jag håller med. Ja, det är något skevt med att exempelvis köpa en mugg eller en t-shirt med ett feministiskt tryck på och tänka att det räcker för att kalla sig för feminist. Det, och att vara för jämställdhet. Att stora företag profiterar på feminism för att det plötsligt säljer. Eller att en politiker kallar sig feminist enkom för att pleasa vissa väljare (Ulf Kristersson). Det krävs ju mer, det krävs någon form av engagemang eller aktivism.

Och det är där jag känner att även jag själv fallerar. Visst, jag kan gå runt och gräma mig över hur ojämställt samhället är, och jag kan också gräma mig över det smått absurda i att någon köper en pryl som ska representera feminism eller girlpower och därigenom tror att hen dragit sitt strå till stacken. Men faktum är att jag inte gör så mycket själv. Jo, jag tänker på feminism och jämställdhet i vardagen, ofta. Jag tänker på det när det gäller hur vi uppfostrar barnen, jag tänker på det i relationen till min sambo. Jag analyserar, vrider och vänder på saker. Talar med vänner om det. Men det räcker inte att bara vara medveten om ett problem om man inte åtminstone försöker att göra någon reell skillnad.

Nina Åkestam skriver: ”Att skriva den här boken har inte varit bekvämt, och att läsa den kommer nog inte heller att vara bekvämt. Men jag tror att det är där vi måste börja. Jag tror att en förändring av feminismen bara är möjlig om vi kliver ut i det obekväma, och att förändring är nödvändigt.” Jag undrar om jag helt enkelt är för bekväm, om det är där skon klämmer? Att jag hellre sitter bredvid medan andra för kampen? Det är inte en helt angenäm tanke, nästan lite skamligt att erkänna. Jag vill att förändring ska uppnås, jag anser att det är nödvändigt, men är jag villig att själv ta fajten?

Samtidigt tror jag det är ligger en fara i att fastna i tankar om att inte göra tillräckligt mycket, inte vara tillräckligt bra. Slå knut på sig själv för att räcka till liksom. För vilka feministiska handlingar kommer då vara tillräckliga, och hur går man ens tillväga när man har fullt upp med det egna livet?

Att vi lever i ett patriarkat är det knappast någon som kan bestrida. Att de patriarkala strukturerna är förtryckande och att vi behöver en förändring är jag övertygad om. För vi är inte jämställda. Inte på långa vägar. Jag föreställer mig en framtid där män inte systematiskt förgriper sig på kvinnor, där ingen längre begränsas utifrån sitt kön, där kvinnor inte tar merparten av både föräldraledighet och det obetalda hushållsarbetet. Är det ens möjligt?

Jag vet inte. Men jag vet att Nina Åkestams bok fick mig att tänka ett par extra varv, ifrågasätta och rannsaka mig själv. Ja, faktiskt också tvivla på min rätt att kalla mig feminist. Men den väckte samtidigt något i mig. Och jag har påmints om en sak som egentligen är självklar – att det är våra handlingar som leder till förändring, oavsett vilka etiketter vi sätter på oss.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *