Kan jag gå en hel månad utan att klaga?

I Friday Lab community jobbar vi ju en del med mål och utmaningar. Varje månad får man välja att delta i en viss utmaning, och i mars handlar det om att inte klaga. Challenge accepted, tänkte jag, som i ärlighetens namn har en tendens att göra just det. Det kan nästan vara som en snuttefilt för mig. Men också ett sätt att öppna upp för en konversation med någon, kanske få mer kontakt – att man finner något gemensamt att klaga på. Är det verkligen så illa? Jag vet inte, men en sak är i alla fall säker; det är inte roligt att lyssna på någon som klagar konstant. Det finns ett namn för sådana människor och det är energitjuvar.

Men lite oskyldigt klagande på vädret eller om man haft en dålig dag på jobbet och behöver ventilera? Man måste ju få få ösa ur sig lite? Vad annars har man en partner till? Skämt åsido. Men kanske blir inget alls bättre i längden av att man klagar och maskerar det som att man ”ventilerar”? Kanske är det bara en ytterst tillfällig njutning som i själva verket får negativa konsekvenser för ens välbefinnande i stort? Jag vet inte, bara spånar fritt nu, eftersom jag inte kommit fram till vad jag själv tycker.

Om jag behöver ventilera, eller jag menar klaga, så är ju T oftast den som får vara mottagare. Men eftersom han är bortrest nu så fanns inte den möjligheten idag efter att jag haft en något kämpig dag på jobbet. Att prata med barnen om det kändes inte som ett vettigt alternativ för någon inblandad. Så då fick jag helt enkelt släppa det istället. Och det var ingen katastrof.

En annan sak man kan fråga sig är ju vart man drar gränsen, hur man definierar klagande. Att säga att man är trött och hängig för att man sovit dåligt – är det att klaga eller bara konstatera fakta? För jag tror på att vara ärlig, både mot sig själv och andra, när det handlar om hur man känner. Finns det inte en risk att rädslan för att beklaga sig leder till att man sätter upp en fasad, säger att allt är bra fastän det inte är det? Eller kan man göra som Kay Pollak och bara välja glädje? Är det så enkelt?

Jag tänker också att det här vardagsklagandet, till exempel på vädret eller trötthet eller vad det nu må vara, i nio fall utav tio sker omedvetet. Hur ska jag då kunna stoppa det om jag inte ens är medveten om det? En bra grej är att jag mediterat dagligen i över en månad nu, och jag märker faktiskt stor skillnad i hur pass medveten jag är om mina tankar och känslor. Hela grundidén med mindfulness och meditation är ju att man bara ska lägga märke till och släppa taget om tankarna, snarare än att försöka förändra dem. Så om jag börjar klaga (i tankarna) så kan jag helt enkelt notera det och sedan släppa det. SÅ ENKELT. I teorin.

Ja, vem hade kunnat tro att jag hade så mycket att säga om klagande. Uppenbarligen är det ett ämne jag brinner för! Nu ska jag förbereda mig för en jobbintervju för ett översättningsjobb. Håll tummarna för att det går vägen, så lovar jag att inte klaga om det går åt skogen.

2

Lämna ett svar

Stäng meny