Allmänt

Kalas och kaos

Oj, vilken kaosartad dag det blev igår. Tur att födelsedagar bara inträffar en gång om året känner jag nu. Och då hade vi inte ens ett stort kalas, de enda som kom hit var min svägerska med familj. Två barn och två vuxna. Jag tror att problemet till största del berodde på att vi inte bestämde oss för om vi skulle bjuda någon alls förrän i sista minuten eftersom Lockie inte var helt frisk. Så vi hade egentligen tänkt skjuta på det till nästa helg, men sen verkade han ändå såpass pigg att vi bestämde oss för att bjuda hit dem.

Ibland känns det som att halva dagen går åt till att bara komma fram till vad man ska göra. Allting blir ostrukturerat och oplanerat och irritationen ligger hela tiden och bubblar en millimeter under ytan. Tills någon (jag) tappar fattningen totalt för att glasyren till tårtan är för rinnande. Varför får man ens för sig att börja baka en tårta cirka en timme innan gästerna ska komma? Hur som helst – med en liten dos team work och en lite större dos stress så fick vi ihop den tillslut. Den såg ju för sorglig ut, med glasyren rinnande, men ärligt talat så spelar det ju ingen som helst roll. Ungarna äter typ en tugga var, sen springer de iväg och leker igen. Och så står man där med ett stort åbäke till tårta och tänker: varför anstränger jag mig ens? En sån typisk mamma-kommentar.

Ber om ursäkt för kass bild, men här är den i alla fall. Den glada tåg-tårtan, helt aningslös om att den snart ska bli lemlästad och uppäten. På tal om bilder så insåg jag när jag slog mig ner i soffan på kvällen att jag inte tagit fram kameran på hela dagen, och att jag hade ungefär fem bilder på mobilen. Så mycket dokumenterande av min sons treårsdag blev det. Som sagt, en märklig och stressig dag.

Men jag lyckades hitta ett riktigt fynd när jag tog en promenad med Felix på förmiddagen. Vi gick förbi ett fantastiskt litet antikvariat och vad upptäckte jag i skyltfönstret om inte en Muminbok?! Blev alldeles till mig och var såklart tvungen att köpa den.

Superfin är den. Men jag måste säga att det var lite svårt för mig att läsa den på engelska. My måste nämligen uttalas ”Maj” för annars fungerar inte rimmen. Så jag satt och läste för Lockie och allt jag kunde tänka på var att hon heter Lilla My, inte Maj! Det blev helt fel i huvudet. Jaja, roligt att jag hittade den i alla fall.

Igår var även dagen då jag och min kära fästman ”firade” 10 år tillsammans. Herregud, det är en väldans massa år! Vi kom fram till att vi förmodligen aldrig mer kommer fira vår dag nu när det är Lockies födelsedag (inte för att vi var så bra på att uppmärksamma dagen innan dess att Lockie föddes heller), men vi får väl ta och gifta oss någon gång så vi får ett nytt datum att fira på. Kanske att vi ska gifta oss av andra anledningar också såklart, inte bara grejen med datumet. Men ärligt talat känner jag mig totalt oromantiskt inställd till själva bröllopet, fast vill ändå gärna gifta mig. Jag kan tänka mig att vi kör en snabb och enkel vigsel i rådhuset, annars blir det nog inte av alls. Med två barn så har vi varken tid att planera eller råd att lägga pengar på ett större bröllop. Men vi har ju ändå varit förlovade i snart fem år nu. Då kanske det är dags, som i den där filmen The five year engagement?

0

En kommentar

  • Ulrika

    åh ÄLSKAR den boken men skulle också ha så svårt att läsa den på något annat språk! (nog oavsett hur My skulle uttalas faktiskt, men det gör det säkert ännu svårare.)
    Och kan verkligen känna igen det där med dagar som mest går åt till att komma på vad man ska göra av dagen! det lyfter verligen att ha någon form av plan eller mål, framförallt med barn känner jag, annars blir det lätt ett tröstlöst harvande av unge utan att det känns som man är på väg någonstans (trots att man är det bara genom att ha hand om dem, man är på väg mot ett större barn liksom 🙂 )

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *