Litteratur

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

Boken finns att köpa här och här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: