Nya Zeeland

Historien om hur jag hamnade på andra sidan jorden

Låt oss börja med att backa bandet sisådär tio år. Jag var tjugotvå och ungefär så förvirrad som tjugotvååringar tenderar att vara. Ställde stora frågor som jag oftast inte hade några svar på. Jag minns den där perioden av mitt liv som glädjefylld och på samma gång turbulent. Jag bodde ihop med en nära vän och livet gick till stor del ut på att festa och sedan ta oss igenom bakfylleångesten tillsammans. Det gick i cykler: lyckan, ångesten, sedan lyckan igen.

Alla känslor var så stora att de sprängde inuti, fick inte plats.

Jag var rastlös. Tänkte att jag måste ta mig vidare, att livet måste innehålla mer än detta. En inneboende längtan i mig som ömsom lockade, ömsom drog tag i mig. Jag tänkte: åker jag inte nu så kommer jag aldrig göra det.

Och så kom det sig att jag tre månader senare stod på Arlanda med min mamma, min pappa och en av mina bröder. Jag skulle till Melbourne, hade ett visum som gällde i ett år. Vi stod där och trampade runt, väntade på att säga hejdå.

Men du tänker väl inte stanna så länge, sa mamma. Inte tänker du stanna ett helt år?

Nej, jag kommer nog hem till jul, svarade jag.

Det var inte bara som jag sa, jag trodde faktiskt att jag skulle komma hem till jul. Det visade sig emellertid att jag skulle komma att stanna i nästan två år.

Anledningen var en väldigt charmig och snäll Nya Zeeländare med dreadlocks, ring i näsan och världens vackraste leende. Nu, cirka tio år senare, är dreadsen avklippta och ringen urplockad. Han har dock fortfarande världens vackraste leende och vi är fortfarande tillsammans.

Todd

Jag tror att vi bara hade träffats i några veckor när han frågade om han kunde få följa med mig till Sverige. Frågan var nog ställd halv på skoj, halvt på allvar. Jag minns inte vad jag svarade då, skrattade kanske bort det, men tänkte ändå att det är nog någonting mer än vad jag först trodde, den här flirten.

Två år senare följde han med till Sverige. Vi bodde i Sundsvall då och det var en kall vinter. Han var exalterad över att få uppleva sådan kyla, kollade termometern hela tiden. Fick uppleva minus trettio för första gången i livet.

När våren kom flyttade vi ner till Göteborg. Där stannade vi kvar i nästan sju år. Han hade hemlängtan emellanåt och vi pratade om att flytta till Nya Zeeland. Försökte resonera oss fram till ett vettigt beslut, vred och vände på saker, tänkte i form av plus och minuslistor. Det enda vi alltid kom fram till var: vad vi än beslutar oss för kommer någon få göra en uppoffring. Det var ofrånkomligt.

Åren gick och vi kom aldrig riktigt fram till något, fortsatte skjuta det på framtiden. Så föddes L och vi tänkte båda att det är bäst att stanna i Sverige när vi har småbarn. Föräldraförsäkringen på Nya Zeeland är inte i närheten av det system som finns i Sverige. Så det vore ju bara dumt att flytta nu. Ändå blev det så. När L var ett år så var vi på Nya Zeeland och hälsade på. Vi började återigen prata om att flytta, och för första gången pratade vi mer allvarligt om det, istället för bara lösa planer. Vi var eniga och det kändes rätt i magen.

Vi tänkte båda: om vi inte gör det nu så kommer vi aldrig göra det.

Vi kom hem från den semestern och berättade för familj och vänner om våra planer. Dunedin är den stad som ligger allra längst bort från Göteborg, sa mamma. Hon hade kollat upp det. Jag skulle alltså bokstavligen flytta så långt bort det går att komma.

Jag som alltid hade trott att jag var en sån som skulle stanna kvar, om inte i hemstaden, så åtminstone i hemlandet. Kanske resa omkring, men alltid återvända. Alltid komma tillbaka hem.

Nu bor vi här och emellanåt drabbas jag av en känsla av surrealism, av overklighet; mitt i vardagen, mitt i något av alla göromål. Jag stannar upp, ser mig omkring och tänker: jag är så långt bort från allt. Så oerhört långt bort. Är det här jag ska bo nu? Är detta på riktigt?

Det handlar inte om att jag ångrar mig, det rör sig mer om att livet mitt tog en så oväntad riktning. Hade någon sagt till mig när jag var yngre att i framtiden kommer du bo på Nya Zeeland och ha bildat familj där så hade jag skakat misstroget på huvudet.

Men minst lika ofta har jag stunder av total klarhet; när jag ser mina barn skratta och leka tillsammans. När jag och T sitter och pratar efter att barnen har lagt sig. När vi åker iväg på en dagsutflykt hela familjen. De där stunderna då jag står bredvid och betraktar dem en stund. När jag sitter på vår balkong och ser solen gå ner. Och jag tänker att allt är precis som det ska vara, att jag är precis där jag ska vara.

1

4 kommentarer

  • Ann Rumbleinthearctic

    Vad kul att läsa om hur du hamnade på Nya Zeeland. Jag hamnade ju i USA för snart nästan 10 år sedan. Hade inte heller tänkt stanna, men så blev det som det blev 🙂
    Surrealismen känner jag också av igen, speciellt nu när vi bor i New York. Det är helt galet egentligen, kanske därför den där surrealism tanken har dykt upp så mycket på sistone. Alla val man gjorde då, för sisådär 11-15 år sedan (för mig) är ju på ett sätt en anledning till hur man hamnade där man är. Lite som Sliding Doors, om jag inte gjort A skulle B aldrig hänt.

    • Mirjam

      Ja men exakt, tänker också på Sliding doors. Men man kan ju bli knäpp om man faller in i de tankebanorna för mycket! New York verkar ju vara en rätt bra plats att ha hamnat på ändå, skulle gärna åka dit någon gång!

  • Emma

    Hej! Så intressant att höra! Jag själv har en partner från Aus och vi bor i Sverige ihop. Vi pratar ofta om att bo ett par år down under men jag har svårt att skiljas från familj, vänner och jag vet att de hade blivit besvikna att inte ha oss och barnbarn nära. Har du haft svårt att hantera ev besvikelse av familj och vänner? Eller du kanske har sluppit sådant?

    • Mirjam

      Ja, det är ju inte bara att göra liksom. Det är ett stort beslut att ta, så jag förstår känslan av att inte veta riktigt hur man ska göra. Till slut kommer man nog bara fram till något som känns rätt. Och det behöver ju inte vara för alltid heller. Det är mycket möjligt att vi flyttar tillbaka till Sverige någon gång, åtminstone en period.

      Jag tycker nog att vänner och familj har hanterat det väldigt bra och varit accepterande. Såklart blev de besvikna, men det var nog också lite väntat att vi en dag kanske skulle flytta hit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *