Vardag

Hej då november

Känns som att den här månaden kom och försvann i ett nafs. Jag antar att de flesta i Sverige inte håller med mig. Där har november förmodligen pågått i evigheters evigheter. Inte för att vi har haft det så somrigt och härligt här, det har ju i princip regnat varje dag. Jag tror att tiden helt enkelt går så fort för att: 1. Jag blir äldre och 2. Vi har en liten bebis. Mäter liksom tiden utifrån hur fort han växer. Nu rullar han snart runt den lilla plutten.

Ja, nu är det i alla fall december. Om 23 dagar är det julafton och jag kan verkligen inte uppbåda några som helst julkänslor. Det är ju snart sommar här. Det går liksom inte ihop. Och jag blir lite sorgsen när jag ser alla mysiga vintriga bilder från andra sidan jordklotet, julpyntat och idylliskt. Jag vill också julpynta men när det inte finns tillstymmelse till vintermörker ute så försvinner ju hela mysfaktorn. Imorgon ska vi i alla fall på någon slags tomteparad inne i stan, så då kanske alla mina julkänslor väcks till liv. Håller tummarna.

Annars då? Idag har jag varit flitig och bakat bröd. Dessvärre blev resultatet, dvs två ganska tunga kompakta limpor, inte helt lyckat. Men det var ätbart åtminstone, om än inte särskilt tillfredställande. Får mig att tänka på en period för några år sen när jag gav mig fan på att baka surdegsbröd. Jag glömmer aldrig den oerhörda frustrationen och den dåliga stämningen som uppstod de gånger jag misslyckades. Efter att ha spenderat dagar med att ta hand om och mata den där lilla surdegskulturen, som vore den min alldeles egna bebis, och sedan ändå misslyckas med bröden. Då kanske frustrationen gick överstyr, och jag kan eventuellt ha tagit ut det på min sambo. Han pratar fortfarande om det ibland, den där surdegsfasen jag gick igenom.

Här är ett par rediga limpor som jag lyckades med i alla fall, så allt var inte förgäves. Men det lär nog dröja innan jag bakar surdegsbröd igen.

Nu ska jag fortsätta läsa (förhoppningsvis läsa ut) Karin Smirnoffs roman Jag for ner till bror. Den är helt fantastisk, något av det bästa jag läst på länge! Jag blir också så glad av att läsa författare som romandebuterar när de är lite äldre eftersom det inger mig hopp om att jag har många år på mig fortfarande, de där stunderna när jag krisar och får för mig att allt är för sent.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *