Allmänt,  Nya Zeeland

Ett år sedan vi lämnade Sverige

Idag var det prick ett år sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade till andra sidan jordklotet. Tog vårt pick och pack. Jag fick det att låta som en bagatell nu, ingenting märkvärdigt liksom. Så är inte fallet så klart. Nej, det var sannerligen inte en enkel sak att genomföra eller komma fram till. Todd hade velat flytta hem länge, och efter att han bott i Sverige i sju år kände även jag att jag var redo att ge livet i Nya Zeeland en chans. Vi tänkte att antingen gör vi det nu eller så kommer det aldrig bli av. När vi väl hade bestämt oss följde ungefär tio månader av sparande och väntetid för visumansökan.

Jag fick göra läkarkontroller, vi fyllde i vad som föreföll vara hundratals blanketter och samlade ihop dokument som skulle bevisa vårt förhållande. Icke att förglömma hur Postnord mitt i denna process slarvade bort viktiga papper som vi blev tvungna att skicka till Nya Zeeland igen. Såhär i efterhand inser jag att vi borde ha skickat med DHL. Hur som helst – det var minst sagt en prövning hela processen.

Och nu sitter jag här, ett år senare. Med ett barn till dessutom. Det hade jag nog inte trott om någon sa det till mig innan vi flyttade. Lite galet att så mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Första tiden här var allt annat än lätt. Eller ja, de först veckorna var vi i något slags semestermode och hade det ganska härligt. Sedan slog verkligheten till, sparpengarna började sina och vi lyckades inte få jobb. Det dröjde dock inte så länge förrän jag fick drömjobbet på University bookshop. Ett jobb som jag sökte redan i Sverige så det var helt fantastiskt att det gick vägen. Men det dröjde längre för Todd att få jobb och bara en inkomst är inte lätt att klara sig på. I samma veva blev jag dessutom gravid. En något pressad period med andra ord. Det löste sig dock ganska snabbt, Todd fick ett bra jobb och vi kunde slappna av. Men det är ändå först de senaste månaderna som vi känt att vi börjat komma på fötter lite mer.

Lockie när vi precis hade flyttat in, till det första huset vi bodde i.

Idag har jag suttit och tittat igenom gamla bilder. Dykt ner i och gett mig hän åt nostalgin och vemodet. Tänker på sista dagen i Göteborg. När vi satt på saluhallen och drack kaffe i väntan på att flyttstädarna skulle bli klara i lägenheten. När vi sa hej då till vår granne, världens bästa granne som alltid sken upp och sa Hej klimpen! till Lockie när vi sågs. Lockie tyckte så mycket om honom. Och lite senare; när jag stod på Kvilletorget och kramade en av mina bästa vänner hejdå och inte riktigt ville släppa taget för jag visste ju inte när vi skulle ses igen. Vi började gråta båda två och jag tänkte vad fan är det jag håller på med, ska jag alltså flytta på riktigt nu? Ingen återvändo.

Jag hittar en textsnutt som jag skrev några månader innan vi flyttade hit:

Jag föreställer mig ett litet hus någonstans på Nya Zeeland. På andra sidan. Så långt bort man kan komma, så långt bort från allt som är bekant. Att hemma ska vara någon annanstans. Är det något jag kan förlika mig med? Kommer jag känna mig ensam och isolerad? Eller lugn och hemmastadd? Kan jag lära mig en dag, att inte längta någon annanstans? Att vara mig stabil, rotad och säker. Liksom bara känna den enkla vissheten om att detta är hemma.

Jag vet inte om jag har förlikat mig med tanken på att det här är hemma nu, och jag känner mig absolut ensam emellanåt. Men jag känner också en märklig samhörighet med den här platsen, ett lugn och en känsla av att vara, om inte rotad, så åtminstone tillfreds. Hemlängtan kommer jag inte att komma ifrån. Vissa perioder är den mer närvarande, ibland inte alls. Just nu har jag två nya syskonbarn i Sverige som jag vet att jag inte kommer få träffa på länge. Då känns hemlängtan givetvis mer påtaglig. Eller när resten av familjen träffas och jag inte är där. Att allt liksom fortskrider utan mig. Med det sagt menar jag inte att allt skulle stanna upp för att jag inte är där, riktigt så självcentrerad är jag inte.

Men det här med att känna sig rotad, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det till fullo. Kanske är det för att vi flyttade runt en del under min barndom. Kanske ligger det bara i min natur att vara rotlös.

Av en slump kom jag häromdagen över en intervju med författaren Linda Olsson som är bosatt i Nya Zeeland. Hon uttryckte att det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland och inte bara var här tillfälligt, som det svåra började. Samt att hon skulle vilja flytta tillbaka till Sverige men att hon nu har barn och barnbarn här. Det kan jag känna en viss rädsla inför. Att vi stannar hör tills barnen är vuxna, och att jag egentligen vill tillbaka till Sverige men vill samtidigt inte bo så långt ifrån mina barn. Att slitas mellan en önskan att vara nära barnen och en längtan efter att flytta tillbaka.

Men jag gör nog klokt i att fokusera lite mer på nuet och inte cirka tjugo år in i framtiden. För faktum är att jag inte vet med säkerhet om vi kommer bo kvar här om några år. Jag har hela tiden sagt att en förutsättning för flytten är att vi inte utesluter möjligheten att flytta tillbaka. Även om det just nu känns osannolikt att det kommer hända. Det är jobbigt att börja om på nytt i ett nytt land, med allt vad det innebär. Vet ärligt talat inte om jag orkar göra det igen. Dessutom vill jag ge barnen en trygg bas och en stabil tillvaro, inte rycka upp deras liv hur som helst. Mycket att ha i åtanke helt enkelt. Men så länge jag vet att den dörren inte är stängd så känns det okej.

Just nu ser jag fram emot resan till Sverige i maj. Och tänker att det är tacksamt ändå, att vi har möjligheten att välja mellan två bra länder att bosätta oss i.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *