Nya Zeeland

En mörk dag

Jag är i mataffären och handlar när jag får höra vad som hänt. Av en slump stöter jag på min svärfar och hans fru. De har precis kommit ner från Christchurch för att hälsa på oss över helgen.

De berättar vad de än så länge fått reda på. Masskjutning i två moskéer, hela stan är i lockdown. Minst tjugo människor omkomna, men det pågår fortfarande. Jag står och skakar på huvudet, vet inte vad jag ska säga. Att det här händer just nu.

Jag åker hem från affären, skruvar upp volymen på radion. Lyssnar på premiärministern, Jacinda Arderns, tal. Many of those who will have been directly affected by this shooting may be migrants to New Zealand, they may even be refugees here. They have chosen to make New Zealand their home, and it is their home. They are us. The person who has perpetuated this violence against us is not. They have no place in New Zealand.

Jag svänger in på vår garageuppfart och jag kan inte stoppa tårarna, de bara kommer.

Samtidigt ropar min son från baksätet: Look mamma, there’s a butterfly. Han pekar ut genom bilrutan, viftar ivrigt med handen. Look, look! Oh, you missed it! Hans förmåga att rycka mig tillbaka till det som är här och nu. Påminna mig om det vackra som också finns, när man överväldigas av ondskan.

Jag samlar mig, stänger av bilen, stänger av Jacindas röst och fortsätter med vardagsbestyren. Bär in matkassar, ordnar mellanmål, försöker få bebisen att sova.

Men allting känns så overkligt.

Dödssiffran går upp under eftermiddagen. 49 döda och 40 skadade. T ringer från jobbet, säger att han läser hans manifest. Tydligen var en av drivkrafterna terrordådet i Stockholm. Så något slags hämnd antar jag. Jag försöker förstå vidden av vad vissa människor är kapabla till, hur det är möjligt. Att gå in i en moské och skjuta besinningslöst, ha ihjäl oskyldiga människor, streama det live på sociala medier. En sådan utstuderad ondska. Det är så svårt att ta in. Men det händer ju. Det är inte första gången och säkerligen inte sista. I sinom tid kommer dessa händelser också blekna, bli ett i raden av alla vansinnesdåd. Något som man kanske tänker på då och då. Tills nästa gång något inträffar och man påminns återigen.

Jag skrev på Instagram att jag börjar förlora hoppet, och så kändes det igår. Bara ett totalt mörker. Så jävla mycket ondska i den här världen, jag vet inte hur jag ska hantera det. Men idag tänker jag på Greta Thunberg.

För samtidigt som en galning går in i en moské i Christchurch och öppnar eld, tar livet av 49 personer, så går barn och ungdomar i över hundra olika länder ut och strejkar för miljön, inspirerade av henne. På gatorna i Christchurch, på gatorna här i Dunedin. Kämpar för att vi ska ha en plats att leva på i framtiden. De ingjuter hopp, påminner mig om att inte låta cynismen ta över. Jag önskar bara att de inte kämpade för en värld där människor som Brenton Tarrant existerar.

0

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *