Skrivande,  Vardag

En mindre bra dag

Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

0

En kommentar

  • Ulrika

    åh jag känner igen så mycket! det är omöjligt att känna det ordentligt innan man är framme i det, men: det BLIR bättre, och ganska snart ändå. man får mer andrum att kunna skriva i. tid av att inte bli störd. Man hinner inte alltid när man har små barn, och det kan vara okej. att ”få vara” i sitt projekt eller i någon form av skrivande är förstås jätteskönt, har själv många gånger försökt få in vanan att skriva lite på ett projekt varje dag – men oftast har det faktiskt blivit för mycket av en stress, åtminstone sedan min tredje kom (vi fick ju våra barn ganska tätt så tror det blev lite trebarnschock av alltihop, det var väldigt mycket med allt ett tag). Det finns mycket tid i livet att skriva, trots allt, det är en tjusning med skrivandet jämfört med typ en elitidrott tänker jag – man blir inte sämre och måste lägga av vid en viss ålder, så länge hjärnan är klar. lycka till med ditt skrivande men ge dig också lite kärlek när du inte ägnar dig åt det <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *