tankar

En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare.

Toppen av isberget med böcker jag vill läsa.

Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att klura ut vad jag vill göra verkar vara att kasta ut bete åt så många håll som möjligt för att sedan vänta och se var jag får napp. Vet inte hur pass effektiv metoden är. Kanske borde jag bara sätta mig ner och djupandas, meditera, samla mig en stund?

Jag är ju dessutom mammaledig. Du borde ägna dig åt ditt barn och njuta av den här tiden medan du kan, säger den förmanande rösten inombords. Kanske är det så. Kanske kommer jag ångra i framtiden att jag hade så fullt upp med mig själv den där perioden när mitt minsta barn var bebis. Eller förresten; fullt upp med mig själv är när jag tänker efter en grav överdrift. Snarare har jag under så lång tid haft fullt upp med allt annat FÖRUTOM mig själv att en annan röst inombords nu ropar: men hallå, jag då?!

Och det handlar för övrigt inte bara om något slags självförverkligande, det är en praktisk fråga också. Jag får ingen föräldrapenning längre och att överleva på en inkomst är inte direkt optimalt. Så om jag kan börja jobba hemifrån skulle det släppa den ekonomiska pressen betydligt. Att försöka hitta skrivjobb känns därför som en nödvändighet just nu.

Men faktum kvarstår att jag går omkring med en viss inre stress. Jag inser att det är en fin linje mellan att känna sig inspirerad och att hamna i den här stressen över att saker och ting ska hända nu genast. Dessa eviga försök att finna balans i tillvaron. Min sinnesstämning får mig att tänka på ett stycke ur Sylvia Plaths dagböcker:

Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärt begränsad.

Innan någon oroar sig över att jag liknar min sinnesstämning med Sylvia Plaths, så kan jag försäkra er att jag inte är deprimerad eller suicidal. Känner bara igen mig i det där att vilja så fasligt mycket på en gång, och ångesten över att inte hinna med.

Nåväl. Nu ska jag googla yoga for back pain och förhoppningsvis hitta ett bra pass med Adriene. Kanske uppnå zen en liten stund.

Och ikväll ska jag gå ut för första gången sedan Felix föddes. Med tanke på den extrema separationsångest han är mitt uppe i just nu så kan det bli en utmaning för alla inblandade. Eller för de två här hemma i alla fall. Själv så överväger jag att sätta mobilen på ljudlös och njuta av kvällen utan eventuella avbrott.

0

2 kommentarer

  • Ulrika

    Tänker att vi är i en tid där det FINNS så många alternativ att ständigt söka sig vidare till, och titta på. Det är så lätt att fastna i allt som är möjligt att göra, istället för att välja ut åtminstone någonting och göra det. från när folk dejtar till vad man kollar på när man surfar på telefonen till vilken teveserie man ser till vad man ska göra med sitt liv. så lätta tt bara gå vidare till nästa bit, som att kasta sig över att smaka en ny rätt på en buffé. jag märker i alla fall själv att jag ofta till slut fastnar i att göra ingenting ”vettigt” alls – typ bara scrollar internet för att jag inte kan bestämma om jag ska skriva/läsa/träna/leka med barnen/whatever. försöker öva mig just nu på att ha default-grejer att göra som känns som att de tar mig mot något jag vill. tex alltid ha en bok nära och vet jag inte vad jag ska göra, då läser jag några sidor (istället för att ta upp mobilen), och i mobilen har jag lagt in en språkapp, så istället för att ta upp den för att surfa tar jag upp den och ”kör några glosor” och så vidare. liksom hacka livet för att ta sig lite mer åt det håll jag (kanske tror i alla fall) att jag vill.

    hoppas du fick det skönt med utekvällen!

    • Mirjam

      Ja vi lever ju verkligen i en sådan tid. Man måste aktivt stänga ner och sålla bort när det blir för mycket av allt. Väldigt smart att ha default-grejer, tror att jag måste testa det också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *