Vardag

En bättre dag

Jag sitter på ett av mina favoritställen inne i stan, skriver på manuset och läser Clarice Lispector. Älskar hennes ord, det intensiva och bitvis absurda. Tror bestämt att jag måste läsa alla hennes böcker. Hoppas att något i hennes uttryck kan spilla över i mitt eget skrivande.

Igår var en fin dag. Jag är fortfarande trött och jag längtar fortfarande innerligt efter att få sova ostört, ta in på hotell en natt, eller åka iväg en helg och ägna mig åt att skriva, läsa och bara vara. Hyra en liten stuga någonstans, kanske nära havet. Lyssna på kluckande vågor och låta lugnet bygga bo i mig. Snart så.

Men det var gårdagen jag skulle skriva om. Jag vaknade på morgonen och tänkte att vi måste göra något roligt, åka iväg och utforska någon ny plats. Vi tog oss inte så långt, men vi åkte till Mornington. En stadsdel som jag inte sett så mycket av. Där hade de ett lite café som tydligen skulle vara bra.

Så vi gick dit. Problemet med att gå på café med barn är ju alla goda bakverk som lockar när tanken var att vi skulle äta lunch. Jag kompromissade lite och beställde scones med grädde och sylt och en cheese roll (väldigt Nya Zeeländskt, i princip är det bara en grillad ostmacka som är hoprullad).

Lockie var nöjd och jag var nöjd. Ändå tills de kom ut med milkshakes till de fyra ungarna som satt vid bordet intill. Och det var alltså inte vilka milkshakes som helst. Det här var extravaganta gourmet-milkshakes, i regnbågens alla färger och med godis ovanpå. De hade lika gärna kunnat ha fyrverkerier på dem, ungefär så kändes det. Våra små scones blev plötsligt rätt så futtiga och menlösa. Men tack så mycket, tänkte jag, för att ni förstörde hela mitt upplägg här.

Nåväl, det gick bra ändå. Sconesen åts upp och sedan gick vi vidare till lekparken.

Det klättrades och det gungades. Jag fick konstant springa efter Felix som kryper runt och stoppar ALLT i munnen. Tycker att han ska börja gå nu, och komma över det här med att äta på allt (förutom mat). Så typiskt att bebisar, eller vår bebis i alla fall, alltid vill bli buren hemma när jag helst vill att han ska vara på golvet så jag får vila armarna lite. Men när vi är ute och jag inte vill att han ska krypa runt överallt och stoppa träbitar och kottar och allsköns småting i munnen, då vägrar han minsann bli buren. Han nästan slänger sig ur famnen på mig.

Efter lekparksbesöket åkte jag en liten sväng och båda två somnade i bilen. Parkerade här, tittade på utsikten och läste en stund.

När vi var hemma försökte jag vila på golvet en stund. Det gick ungefär så bra som det ser ut på bilderna.

Såhär kan det se ut när man lagar middag.

Nu ska jag strax röra mig hemåt. Har skrivit alldeles för lite, och kommer definitivt inte komma upp i femtusen ord den här veckan. Problemet nu är att jag har så lite kvar och då är det väldigt lätt att tänka: äsch, jag skriver färdigt nästa vecka. Känns svårt också, att liksom knyta ihop allt och få till de sista scenerna. Men det är ju inte som att manuset är färdigt nu ändå, så jag behöver inte gå och ha ångest över själva färdigställandet. Det är redigeringen som är det stora jobbet. Med det sagt kommer jag ändå vara otroligt nöjd när jag har mitt färdiga råmanus. Tänka sig!

2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *