livet

Du och jag mot världen

Idag är det 25 april och min älskade vän fyller år. Matilda. Syrran. Mirjam och Matilda. Jag tänker att jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som vi har upplevt tillsammans. Den där sommaren då vi hängde nästan dagligen, det måste har varit 2003 för vi skulle börja trean på gymnasiet. Jag var sjutton år och du hade fyllt arton, så jag lånade ditt leg för att komma in på Arena i Karlstad. Du brukade gå in först, sen gick du ut för att ta en cigg och då gav du leget till mig. Vi var så lika, folk trodde vi var syskon. Och det var vi ju också. Är vi ju.

”Jag ska ta reda på det där”, brukade du säga. ”Om man kan adoptera en syster. För i så fall ska jag adoptera dig.”

Vi gick ut nästan varje helg den sommaren, stannade ibland mitt emot Pråmen på vägen hem och tog ett dopp i Klarälven. Promenerade sedan hemåt med drypande hår och blöta fläckar på kläderna. Samlade ihop våra sista kronor för att kunna köpa en påse med Estrella Sourcream & onion på Statoil innan vi gick hem till dig eller mig.

Jag backar bandet. Vi var tolv år och arrangerade kanintävlingar på 4H, gick runt och letade efter sponsorer tillsammans. Det var Fruit of the Loom-tröjor och hemliga klubbar, varma hästmular och fnitter i en sadelkammare. Du hade födelsedagskalas och dina grannar hade fest. Vi vågade oss dit och några tonårskillar frågade om vi ville ha öl. Ja, visst, sa någon av oss som ville verka tuff. Sedan gick vi runt hörnet och hällde ut ölen för i själva verket ville vi inte alls ha den. Vi var tolv år och bara några år senare skulle livet se helt annorlunda ut. Men det visste vi inte då.

Det var sommaren 2001. Vi hade precis gått ut ettan på gymnasiet och vi skulle åka till Spanien, en bussresa till Lloret de Mar. Jag glömmer aldrig hur vi satt på bussen och sjöng En gammal amazon till alla medresenärers förtret. Vi hade en filt eller en handduk över oss och därunder satt vi och guppade och sjöng och kunde inte sluta skratta. Det var du och jag mot världen, syrran.

Det var sommaren 2010. Tio år sedan vi satt på den där bussen. Jag hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i Australien i nästan två år. Du hade flyttat upp till Sundsvall och jag hade ingenstans att bo. Kom hit och bo med oss då, sa du. Och så packade jag min väska, satte mig på ett tåg och åkte upp till dig. Jag fann en fristad där och jag tänkte på kontrasten mellan att bo i en stad med cirka fyra miljoner invånare och att bo på landet i Sundsvall. Rensa ogräs, sopa stallgången, hämta hö till hästarna. Rida ut tillsammans och gallopera på en skogsväg någonstans. Sitta i sadelkammaren till sent på kvällen, dricka rödvin och smörja sadlar och träns. Lukten av läder och stall. Lugnet ifrån hästarna.

Jag flyttade ner till Göteborg efter några månader. Nästa gång jag kom upp och hälsade på så höll du en tre månaders bebis i famnen. Jag minns att vi stod i ert sovrum och betraktade honom när han somnat och jag tänkte att du är mamma nu. Så obegripligt stort. Två år senare var det min tur, men det visste jag inte då.

Vi bodde cirka sjuttio mil ifrån varandra, du i Sundsvall och jag i Göteborg, och vi sågs alltmer sporadiskt. Om vi bara visste hur långt ifrån varandra vi skulle bo några år senare. 1750 mil för att vara exakt.

På min födelsedag ett år så skickade du ett kort med stjärnor på och texten Good friends are lika stars, you can’t always see them but you know they are always there. Du är min stjärna, syrran. Och nu har vi inte setts på snart två år, men om några veckor får vi ses igen. Då får du träffa mitt yngsta barn för första gången. Kanske går du och jag ut en kväll, kanske tar vi oss ett dopp i Klarälven för gamla tiders skull.

6

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *