• Skrivande,  texter

    Mina texter, del två

    Ofta beklagar jag mig över alla oavslutade texter jag har, alla små utkast och fragment. I anteckningsböcker, i mobilen, på en liten papperslapp eller vart som helst. Men så inser jag det fina i att de är just fragment, att de är oavslutade. Att allting inte måste bli något i den bemärkelsen att det ska vara helt färdigt. Jag undrar om man kan ge ut en bok med en samling ofärdiga texter? Förmodligen inte. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera dem på istället.

    *

    Jag kröker ryggen, lutar ansiktet så nära texten jag kan. Enda gången jag klarar att skriva fritt är när jag inte vet på förhand vad jag ska skriva. Det existerar ingen röd tråd, går från det ena till det andra. Inrymmer så mycket, men kanske ändå ingenting alls. Samtidigt vet jag inte hur jag ska skriva annorlunda. Allting annat känns uppstyltat, fel. Men likförbannat sitter jag efteråt och undrar vart äktheten ligger i allt detta. En massa ord som forslas fram. Som betyder: vad? Försöker hitta någon balans mellan form och innehåll. 

    *

    Jag har skrivit alldeles för lite. De senaste veckorna, de senaste åren, det senaste livet. Tankens anrop: idag har jag funnit mig skeptiskt inställd till det mesta. Tankar om relationer och hur svårt det är att finna och bevara balansen. Att det alltid ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. Mina känslor tar sig uttryck på de mest absurda vis. Sedan känner jag hur snaran dras åt och jag håller tillbaka, tvekar. Osäker på mina egna känslor, kategoriserar dem i rätt eller fel. Kväver mig själv. 

    Milan Kundera: Att livet är en fälla har vi alltid vetat: man föds utan att ha bett om det, innesluten i en kropp som man inte har valt och förutbestämd att dö. Världsrummet däremot erbjöd en ständig flyktmöjlighet. 

    Svindel: en bedövande, oemotståndlig lust att falla. Berusad av sin egen svaghet. 

    *

    En tågresa. Instängd i en trång och svettluktande kupé, en obalanserad kombination av mänskliga odörer. Högljudda andetag som bryter av tystnaden och tankarna jag försöker tänka. Jag blickar ut genom den dammiga fönsterrutan. Ett utbrett fält som gränsar mot skogsbrynet, där smala björkstammar står på rad som i givakt, ett skydd mot eventuella inkräktare. De ser nakna och starka ut, tänker jag. De tar sin uppgift på största allvar. 

    Detta är alltså början, tänker jag om och om igen. Eller slutet. Jag har tappat förmågan att urskilja skillnaden. På golvet mellan mina fötter ligger en grön tygväska. Den kapslar in alla mina tillhörigheter.

    *

    Göteborg 6 juni 2005

    Väntar på vagn nummer sex och det ekar av ljud under marken. En penna som faller vinkelrätt och landar just här. Det är ständig rörelse och stillastående innebär slutet. Smutsig mark och steg som rör sig snabbt, fötterna… jag ser bara fötterna och jag vet inte vad jag skriver men jag låtsas inte om det. Någon betraktar mig från 30, 20, 10 meters håll. Så nära inpå. Ingen betraktar mig. Ensam är jag i den stora staden. Urskiljer mönster i marken. Linjer och kvadrater.

    *

    Man kan stå i solen och känna hur man långsamt blåser framåt, hur man försiktigt dras med i trädens svajande rörelser. Springer från tryggheten och in i något dunkelt och asfalten som skrapar emot skosulorna för varje hasande steg man tar. Jag hör andhämtningar och jag vet inte om det är mina egna. Man kan stå i solen och låtsas att man svävar ungefär några meter ovanför marken, precis utom räckhåll för alla. Man kan stå i solen och frysa så förbannat ändå, dra jackan tätare omkring sig och försöka blåsa värme i fingrarna. En skenbar värme som lägger sig tillrätta på det yttersta skiktet, når aldrig ända in.

    *

    Jag är ett nytvättat fönster,

    folk går rakt igenom mig och skärvorna

    faller i högar omkring mig

    *

    Det är december och jag vill sitta vid mitt skrivbord och skriva. Hela kvällen, hela natten. Fast egentligen vill jag inte alls. Jag vill att jag ska vilja. Istället sitter jag nedtryckt i soffan, äter glass och kollar på avsnitt efter avsnitt av Greys anatomy. Och jag är trött, hela tiden. Istället för att det ger mig energi, känner jag att jag töms fullständigt så fort jag fattar pennan, innan jag ens har börjat skriva. Måste dra och slita för att få loss mina tankar, som tegelstenar sjunker de mot botten. Till sist får jag nöja mig med det överblivna, yttersta. Det som inte betyder något. Det som inte är. Bara för att jag åtminstone ska få se några ord på pappret, för att det ska ge mig en tillfällig tillfredställelse. Och jag blir rädd varje gång jag inte vill skriva, varje gång jag börjar tänka att det inte spelar någon roll, för det är ju inte som att det gör mig lyckligare.

    Fler av mina texter kan ni läsa här.

    2