• tankar

    Har jag rätt att kalla mig feminist – om Nina Åkestams Feministfällan

    Efter att jag läst ut Nina Åkestams bok Feministfällan känner jag mig i förstone förvirrad, nästan lite modfälld. Kan jag ens kalla mig feminist? Eller är jag det bara i teorin?

    Låt mig förtydliga: Nina Åkestam tar i sin bok upp ett flertal olika feministfällor, det vill säga problem som orsakas av den feministiska rörelsen och som hon anser utgör ett hinder för jämställdhet. En av dessa fällor benämner hon Självklarhetsfällan och i korthet innebär den att feminismen har gått från att vara en radikal rörelse till att bli något för den stora massan. Nu heter det att alla borde vara feminister.

    Åkestam poängterar att det inte är dåligt i sig att ha en feminism som är inkluderande och öppen för alla oavsett bakgrund. Problemet uppstår när människor som uppenbarligen inte aktivt strävar efter en ny samhällsordning ändå ska kalla sig feminister. Det urholkar begreppet. Fokus läggs på vad vi är snarare än vad vi gör. ”Faktum är att alla kan kalla sig feminister, och alla kan vara för jämställdhet. Det kräver ingenting mer än en åsikt. Om vi faktiskt ska uppnå jämställdhet kommer det dock inte att räcka.”

    Jag förstår vart hon kommer ifrån och jag håller med. Ja, det är något skevt med att exempelvis köpa en mugg eller en t-shirt med ett feministiskt tryck på och tänka att det räcker för att kalla sig för feminist. Det, och att vara för jämställdhet. Att stora företag profiterar på feminism för att det plötsligt säljer. Eller att en politiker kallar sig feminist enkom för att pleasa vissa väljare (Ulf Kristersson). Det krävs ju mer, det krävs någon form av engagemang eller aktivism.

    Och det är där jag känner att även jag själv fallerar. Visst, jag kan gå runt och gräma mig över hur ojämställt samhället är, och jag kan också gräma mig över det smått absurda i att någon köper en pryl som ska representera feminism eller girlpower och därigenom tror att hen dragit sitt strå till stacken. Men faktum är att jag inte gör så mycket själv. Jo, jag tänker på feminism och jämställdhet i vardagen, ofta. Jag tänker på det när det gäller hur vi uppfostrar barnen, jag tänker på det i relationen till min sambo. Jag analyserar, vrider och vänder på saker. Talar med vänner om det. Men det räcker inte att bara vara medveten om ett problem om man inte åtminstone försöker att göra någon reell skillnad.

    Nina Åkestam skriver: ”Att skriva den här boken har inte varit bekvämt, och att läsa den kommer nog inte heller att vara bekvämt. Men jag tror att det är där vi måste börja. Jag tror att en förändring av feminismen bara är möjlig om vi kliver ut i det obekväma, och att förändring är nödvändigt.” Jag undrar om jag helt enkelt är för bekväm, om det är där skon klämmer? Att jag hellre sitter bredvid medan andra för kampen? Det är inte en helt angenäm tanke, nästan lite skamligt att erkänna. Jag vill att förändring ska uppnås, jag anser att det är nödvändigt, men är jag villig att själv ta fajten?

    Samtidigt tror jag det är ligger en fara i att fastna i tankar om att inte göra tillräckligt mycket, inte vara tillräckligt bra. Slå knut på sig själv för att räcka till liksom. För vilka feministiska handlingar kommer då vara tillräckliga, och hur går man ens tillväga när man har fullt upp med det egna livet?

    Att vi lever i ett patriarkat är det knappast någon som kan bestrida. Att de patriarkala strukturerna är förtryckande och att vi behöver en förändring är jag övertygad om. För vi är inte jämställda. Inte på långa vägar. Jag föreställer mig en framtid där män inte systematiskt förgriper sig på kvinnor, där ingen längre begränsas utifrån sitt kön, där kvinnor inte tar merparten av både föräldraledighet och det obetalda hushållsarbetet. Är det ens möjligt?

    Jag vet inte. Men jag vet att Nina Åkestams bok fick mig att tänka ett par extra varv, ifrågasätta och rannsaka mig själv. Ja, faktiskt också tvivla på min rätt att kalla mig feminist. Men den väckte samtidigt något i mig. Och jag har påmints om en sak som egentligen är självklar – att det är våra handlingar som leder till förändring, oavsett vilka etiketter vi sätter på oss.

    0
  • tankar

    Att ha tvåspråkiga barn

    Det här med tvåspråkighet är något jag tänker mycket på nu när vi inte bor i Sverige. Jag är väldigt mån om att prata svenska med mina barn. Undantag görs egentligen bara ifall det är andra engelsktalande barn med och jag inte vill exkludera dem. Men i regel håller jag mig till svenska. Vår treåring pratar på som bara den nu men allra helst på engelska.

    Och jag oroar mig ibland för att han kommer gå miste om svenskan, att han inte kommer vilja prata. Samtidigt vet jag att han suger åt sig allt, och att han förstår i princip allting som jag säger. Men när jag ber honom svara mig på svenska brukar han bli ibland bli lite vresig och bestämt hävda: no, I speak English!

    Jag försöker lirka, säger att när vi åker till Sverige så kommer alla prata svenska där vet du, då är det jättebra om du också kan prata svenska. No, everyone speaks English, säger han. Sedan kommer man inte så mycket längre. Försök förklara för en treåring att hen har fel, det är en närmast omöjlig uppgift. Stundtals tänker jag att jag likaväl kan lägga ner och bara prata engelska med honom, men så påminner jag mig själv om att han kommer uppskatta att ha två språk om sisådär tio-femton år. Dessutom skulle det kännas allt för märkligt att inte prata svenska med honom längre – det är ju vårt språk, har alltid varit vårt språk.

    Jag diskuterade det här med en bekant häromdagen. Hon kommer från Island och har bott här i några år. Hennes barn pratar också mest engelska och hon sa att hon ofta själv svänger över till engelska när hon vill vara helt säker på att de ska förstå. Men jag tänker att man gör dem en björntjänst då, om man liksom förutsätter att de inte förstår det andra språket lika bra.

    Vi pratade om besvikelse häromdagen, jag och min son, och så blev jag osäker på om han faktiskt känner till ordet besviken på svenska. Så jag frågade om han vet vad det betyder. Han svarade: Yes, it means that you have a picnic and it starts to rain. Ett så adekvat exempel för att gestalta känslan av besvikelse ändå. Kände mig minst sagt stolt. Min poäng är att barn förstår så mycket mer än man tror.

    Och det svenska språket finns där inom honom, det vet jag ju. Även om han väljer att prata engelska nu. Min isländska bekant berättade att de ska tillbaka till Island och bo där ett år, och hon sådde ett litet frö hos mig när hon berättade om deras planer. Jag tänker att om vi nu ska bo kvar här så kan vi kanske bo i Sverige i ett år i alla fall, någon gång. Det vore fint. Tänk dessutom vilken skillnad det skulle göra när det gäller språkutvecklingen. Jag frågade min son idag, mest för skojs skull, om han skulle vilja bo i Sverige någon gång. Yes, svarade han. Och sedan, lite eftertänksamt: can we move there today, mamma?

    Om det ändå vore så enkelt.0

  • tankar

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.0

  • tankar

    Mitt 2018 – en sammanfattning

    Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.

    2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.

    Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.

    Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.

    I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.

    Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.

    Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.

    Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.

    0

  • tankar

    Min nisch är att inte vara nischad

    Efter en minst sagt kämpig morgon så sitter jag nu med en stor kopp kaffe och försöker skingra negativiteten, vända dagen till något positivt som en annan livsstilscoach. Men faktum är ju att dagar som inleds med en massa stress ofta fortsätter i ungefär samma bana. För några dagar sedan yogade jag på morgonen (för första gången på evigheter!) och den dagen fortskred i betydligt mer positiv anda än vad den här dagen har gjort. Note to self: börja dagen med yoga lite oftare.

    På tal om något helt annat så läste jag ett så bra inlägg hos Katta kvack för ett tag sedan där hon tar upp något som jag själv har tänkt mycket på – det här med att definiera sig själv utifrån en enda sak och att man måste ha en nisch för att sticka ut ur mängden. När jag läser bloggtips så poängteras det alltid hur viktigt det är att ha en smal och specifik blogg, att inte blogga brett. På samma vis ska ens instagramflöde helst vara redigerat i exakt samma färgskala. Enhetligt och snyggt paketerat. Det får mig, kanske lite osökt, att tänka på hur frukt och grönsaker i affären måste se helt perfekta ut både till form och färg, annars säljer de inte. Vi lever i en tid då allt måste vara så orimligt perfekt. Jag är less på att uppleva verkligheten alltmer genom ett filter. Vart finns skavankerna, det verkliga och det som är vackert på riktigt?

    Okej, nu flummade jag visst iväg lite. Men åter till bloggandet. Jag kan tycka att det är ett märkligt tips det där att man ska blogga så smalt som möjligt. Och ärligt talat så är det nog anledningen till att jag har slutat blogga många gånger, just för att jag tänker att jag inte har en tillräckligt stark nisch. Addera lite prestationsångest på det och så har vi ett recept för misslyckande.

    När jag tänker efter så är de flesta bloggar som jag själv läser inte direkt smala när det gäller innehåll. Jag tycker om när det tillåts vara brokigt och skiftande, så länge det finns en röd tråd där någonstans. Och en förutsättning är såklart att det som skrivs är intressant och ger mig som läsare något, om det så är att få följa med i någon annans vardag en stund eller att få läsa något som inspirerar och kanske bidrar till eftertanke. Både högt och lågt ska få ta plats.

    Men det är väl kanske så att en förutsättning för att nå ut till många människor är att man sticker ut, att man har ett personligt varumärke som folk lägger märke till. Kanske är jag bara alltför kritisk och less på samtiden, tänker att jag inte är gjord för denna tid när det viktigaste tycks vara att överrösta alla andra så att man ser till att göra sig själv hörd i bruset av all information. Vad jag låter gammal och trött nu. Det är jag kanske också. Får nog ta mig i kragen och acceptera att det är såhär spelreglerna ser ut; antingen är jag med eller också hoppar jag av blogg – och sociala medier-tåget.0

  • tankar

    Att hitta sin stil

    Just nu är jag så innerligt less på alla mina klädesplagg. Ja, jag vet att det är ett lyxproblem och jag gillar inte att gnälla över ytliga ting. Men det kan inte hjälpas. Jag befinner mig i det klassiska post-gravid-amnings-stadiet där halva garderoben inte kan användas pga för litet eller ej amningsvänligt. Och då har jag en ganska liten garderob till att börja med eftersom jag gjorde mig av med det mesta innan vi flyttade hit. Så just nu går jag oftast runt i ett par jeans som jag inte gillar särskilt mycket, någon urtvättad t-shirt och en nopprig munktröja.

    Jag har dessutom, efter två graviditeter, helt och hållet tappat bort mig själv stilmässigt. Om jag nu ens hade någon stil innan. Jag har mest gått från det ena till det andra och ofta återkommit till just jeans och t-shirt. För att jag är bekväm och lite lat kanske. Men jag önskar att jag hade en cool stil, att jag kunde ta ut svängarna lite mer. Anstränga mig.

    Sedan blir jag irriterad och tänker: är det så himla viktigt med en tydlig personlig stil? Är det något som de facto stärker en som person eller är vi bara indoktrinerade av det patriarkala samhället att vara snygga och stylade? Att anstränga oss. Känner jag ångest för att jag tänker att jag har börjat förfalla utseendemässigt sedan jag blev mamma? Och vem känner jag att jag måste göra mig attraktiv inför? Eller kan man kanske prata om stil utan att utseendehetsa?

    Sedan blir jag irriterad på ovanstående tankar och tänker istället: sluta ifrågasätt och analysera allt. Ägna dig mer åt ditt utseende om det gör dig gladare, om det får dig att må bra. Du behöver inte göra en grej av det.

    Min inställning är något ambivalent. Men oavsett så har jag inte råd att köpa massa nya kläder nu. Så det löser ju det problemet. Dessutom är det knappast någon idé så länge jag fortfarande ammar och måste väva in den aspekten i eventuella klädköp. Jag ska i alla fall försöka leta mig fram till någon slags stil som känns som jag så att jag har något att utgå ifrån nästa gång jag ska införskaffa nya kläder. Annars blir det så lätt att bara handla på måfå och inte vara hundra procent nöjd.

    Jag känner ändå att jag är i behov av någon slags radikal förändring. Kanske borde jag göra ett spontanbesök hos frissan, typ klippa lugg och färga håret mörkbrunt?0

  • Skrivande,  tankar

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.0

  • tankar

    Funderingar kring Black Friday

    Jag ville egentligen skriva ett genomtänkt och vettigt inlägg om Black Friday och konsumtion. Dessvärre så befinner jag mig på grund av sömnbrist och sjukdom i ett tillstånd av total trötthet och förvirring, så vi får se hur det går. Troligtvis blir det både ogenomtänkt och rörigt, men jag kör på ändå.

    Det jag tänker är att debattklimatet i sociala medier är sådär polariserat som det ofta blir, och man måste liksom välja läger. Å ena sidan har vi influencers som hakar på Black Friday med allt vad det innebär – och med till synes noll tankar om eller insikt i det negativa med att bidra till konsumtionshetsen. Å andra sidan har vi motreaktionerna, där influencers (och andra människor) aktivt tar avstånd från Black Friday. Vilket såklart är toppen. Men det är något som skaver lite ändå. Jag tänker att många av dessa personer är medelklassmänniskor som gladeligen konsumerar rätt så mycket resten av året men hakar på trenden att rasa över Black Friday (obs #inteallainfluencers). Jag kan uppleva det lite hycklande bara, som att det inte är något annat än ett statement, och sedan kör man på som vanligt.

    Missförstå mig rätt, jag tycker att det är bra på alla sätt och vis att minska sin konsumtion, att välja second hand, och att försöka påverka andra människor att göra detsamma. Jag är helt för att slopa en dag som bara handlar om att konsumera mera. Men det viktigaste är väl ändå att tänka på det de resterande 364 dagarna om året också. Och samtidigt har jag full förståelse för att de som har svårt att ens få vardagen att gå ihop ekonomiskt passar på att till exempel köpa kläder till sina barn när det är 70% rea. Jag har inte liks mycket förståelse för de som passar på att shoppa loss fullständigt. Det är inte så svart eller vitt, och jag tycker att ett klassperspektiv saknas.

    Visst vore det fantastiskt om alla kunde dra ner på sin konsumtion, året om. Problemet är att vi har ett samhällsklimat där vi ständigt matas med bilder av lyckliga, lyckade människor med den snyggaste inredningen, de snyggaste kläderna och de bästa hudvårdsprodukterna. Vi behöver bara vakna på morgonen, sträcka oss efter telefonen och så finns det precis där. In your face. Allt som vi tror att vi behöver. Om man är någotsånär aktiv på sociala medier så är det svårt att värja sig. Men kanske håller vindarna på att vända, kanske inser folk på riktigt att det inte är hållbart. Att upprätthålla ett system som går ut på att konsumera. Jag sätter mig inte själv på några höga hästar, har definitivt mycket att lära när det gäller konsumtion, hållbar utveckling och klimatsmarta val.

    Ett steg på vägen är att äntligen läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som jag lånade på biblioteket idag. Naomi Klein granskar och ifrågasätter kapitalismen och nyliberalismen bland annat genom att visa en modell som går ut på att liberala reformer genomförs effektivast när människorna i ett samhälle befinner sig i ett tillstånd av chock och därmed är desorienterade. Egentligen borde jag kanske läsa hennes bok Det här förändrar allt, där hon skriver om hur den globala uppvärmningen inte kan stoppas under den nuvarande kapitalistiska ordningen. Men det får bli en annan gång. Jag börjar med den här och hoppas att den ska ge mig många nya insikter.0

  • tankar

    Det här med amning

    Så var det måndag igen, och därtill en miserabel sådan. Det är hagel och åskoväder. Vi kurar ihop oss inomhus och försöker hålla oss sysselsatta. För tillfället sover båda barnen och jag roar mig med att dricka kaffe och äta chokladmuffins. Och blogga.

    På tal om miserabelt så känns det som att barnen turas om med att vara sjuka just nu. Felix håller precis på att återhämta sig från sin förkylning och igår började Lockie få en riktigt hemsk hosta. Låter som att det är krupp. En sån där skällande hosta och ett väsande läte när han andas. Och han som ska börja förskolan på onsdag. Får nog flytta fram det till nästa vecka. Vill att vi en gång för alla tar oss igenom den här sjukdomsperioden nu, så att vi kan vara krya ett tag åtminstone. Tills det är dags igen, och så vidare och så vidare i en oändlig rundgång av snor och hosta. The life of småbarnsföräldrar.

    Och när jag ändå är inne på ämnet miserabla saker så tänker jag på Johanna Toftbys blogginlägg där hon ondgör sig över att amma offentligt. Jag undrar om hon ens menade allvar med det hon skrev? Eller om det enbart handlade om att orsaka en shitstorm och få lite publicitet. Kanske både och. Med tanke på rubriken ”Jag vill inte ha dina bröst i ansiktet!” så är det ganska uppenbart att hon är ute efter att provocera. Bröst i ansiktet?! Nej jag vet inte jag, men när jag ammar mitt barn offentligt så brukar jag inte gå fram och trycka upp bröstet i ansiktet på folk som sitter i närheten. I så fall kan jag förstå att de skulle ta illa vid sig. I annat fall, håll tyst och låt barnet få sin mat. Det är både sorgligt och alldeles befängt att uttrycka sig på det sättet om en mamma som ammar sitt barn. Att hon dessutom påpekar att det hade varit okej om det var ett spädbarn, men en ettåring? Det går inte för sig. Även om amningen inte sker enbart i syfte att ge barnet mat, utan för att ge barnet tröst och närhet SÅ ÄR DET OCKSÅ OKEJ. Oavsett om barnet är tre veckor eller ett år. Eller två år. Det är helt ovidkommande.

    Jag har inte ens öppnat kommentarsfältet på hennes blogginlägg för jag orkar inte läsa en enda av de nästan fyrahundra kommentarerna. Nu förutsätter jag förvisso att majoriteten av de som kommenterat INTE håller med henne, men jag är övertygad om att det finns en hel del idiotiska kommentarer också. Alla dessa åsikter om amning, det är så tröttsamt! Damned if you do, damned if you don’t. Du ska helt klart amma, för du vill väl det bästa för din bebis? Men gör det diskret, annars kan du väcka anstöt. Och för allt i världen, amma inte ditt barn för länge. Du ska veta vart gränsen går, vad som anses lagom och måttfullt och vad som anses överdrivet eller till och med äckligt. Det säger något om vilken kvinnosyn som fortfarande råder. Jag blir helt uppgiven. Och arg och ledsen. Denna konstanta granskning av en grej som borde vara helt upp till varje enskild kvinna. Man ska få amma så kort tid eller så lång tid man vill. Och precis exakt vart man vill. Så enkelt borde det vara. En icke-fråga, en självklarhet. Varför är det inte det? Varför har vi inte kommit längre?

    Nu blev det visst en ganska lång rant om detta när jag egentligen mest ville säga att Underbara Clara skrev ett så klockrent svar. Tur att det även finns kloka människor med vettiga åsikter därute, när man håller på att tappa hoppet om samtiden.0

  • Skrivande,  tankar

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.0