• Litteratur,  Tankar & reflektioner

    Kärlek är att jag vill att du finns

    Idag är det Världspoesidagen – en betydelsefull dag eftersom poesin behöver lyftas och ges en större roll i samhället. Jag tänker att det också kan bidra till att utmana bilden av poesi som någonting svårt och otillgängligt. För det behöver den ju inte alls vara.

    Jag minns när jag i tonåren fick antologin Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor. Jag läste i den hela tiden, bläddrade febrilt tills sidorna blev alldeles nötta. Det var väl i ungefär samma veva som jag började skriva dikter själv, och än idag ligger det en hel påse med gamla kollegieblock nere i källaren. Att skriva poesi blev ett sätt för mig att försöka uttrycka och förstå allt det kaotiska som kan rymmas inom en tonåring.

    Poesi är så mycket. Den är gränslös. Den är både abstrakt och konkret, politisk och djupt personlig (fast alla vet väl vid det här laget att det personliga är politiskt), den är en blandning av högt och lågt, av lättsamhet och av smärta. Ja, ni förstår. Listan kan göras lång och poängen är att poesin förtjänar att hyllas.

    Dagen till ära delar jag med mig av Bodil Malmstens briljanta ordkonst:

    låt mig bli

    din människa igen

    utan dig vet jag inte

    vad det nu var

    kärlek är

    att jag vill att du finns

     

    ur Det här är hjärtat

  • Livet & vardagen,  Tankar & reflektioner

    Allting samlat

    Jag behöver rätta mig själv angående förra inlägget. Eftersom jag nu har importerat min gamla blogg så är första inlägget från december 2006. Alltså över tio år sedan. Det känns helt absurt när jag tänker på det.

    Då hade jag bott i Göteborg i ungefär ett års tid, var bara 21 år (!), läste svenska på universitetet, ställde såklart även då de eviga frågorna om vad jag ska göra med mitt liv, etc. Och det där första blogginlägget handlade också, hör och häpna, om att komma igång med skrivandet, att som jag skrev ”knuffa mig själv i rätt riktning”. Jag börjar se ett mönster.

    Hur som helst så känns det lite märkligt att nu ha alla blogginlägg samlade på ett och samma ställe. Så många olika delar av mitt liv som jag exponerar. Har lekt med tanken på att skriva anonymt, mest bara för att känna att jag inte ska behöva hålla tillbaka med något. Men sedan tänker jag att det är rätt så knäppt, det inte som att jag har något att dölja. Bloggen är ändå inte tänkt som en plats där jag ska ösa ur mig mitt allra innersta. Det är en balansgång det där, att kunna vara personlig utan att bli för privat för att det ska kännas okej för mig själv.

    Jag har så ofta tänkt att min blogg är alldeles för spretig (skrev till och med ett inlägg om det för länge sen), men som vanligt är jag för självkritisk. För det finns visst en röd tråd. Jag skriver om böcker, mitt eget skrivande, vardagslivet, tankar och reflektioner. Nuförtiden kommer det säkerligen också handla en del om föräldraskap. Och snart kommer det även handla om någonting helt nytt och väldigt spännande, men det sparar jag till ett annat inlägg. Vilken cliffhanger.